Sida:Världsmarknaden del 1 1926.djvu/415

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

VÄRLDSMARKNADEN

farväl av den ömma och oskuldsfulla varelse, på vars kärlek han hade satt så föga värde!

Han tänkte på sitt korta, gifta liv. På dessa få veckor hade han gått mycket hårt åt sitt lilla kapital. Hur vild och överdådig hade han icke varit! Om någon olycka skulle hända honom, vad fanns väl då kvar åt henne? Han passade icke för det gifta ståndet. Varför hade han varit olydig sin far, som alltid hade varit så god och frikostig emot honom? Hopp, samvetsagg, ärelystnad, ömhet och självisk saknad och ånger fyllde hans hjärta. Han satte sig ned och skrev ett brev till sin far, erinrande sig vad han hade sagt en gång förut, då han var på väg att inlåta sig i en duell. Gryningen randade lätt himmelen, då han hade slutat sitt avskedsbrev. Han förseglade det och kysste utanskriften. Han tänkte på, hur han hade övergivit denne frikostige far och på de tusentals bevis på godhet och tillgivenhet denne sträve, gamle man hade givit honom.

Han hade tittat in i Amalias sängkammare, då han kom hem; hon låg tyst och stilla och hennes ögonlock tycktes vara slutna, och han var glad över att hon sov. Då han kom hem ifrån balen, hade han redan funnit sin kalfaktor sysselsatt med förberedelserna till hans avfärd; karlen hade förstått hans vink att vara tyst, och dessa förberedelser gjordes hastigt och i all stillhet. Skulle han gå in och väcka Amalia eller lämna ett brev till hennes bror, för att denne skulle meddela henne nyheten om avmarschen? Han gick in för att ännu en gång se på henne.

Hon hade varit vaken då han första gången trädde in i hennes rum, men hade hållit sina ögon slutna, så att icke ens hennes vakenhet skulle kunna se ut som en förebråelse mot honom. Men då han hade kommit så snart tillbaka, efter sedan hon själv hade kommit hem, hade detta oroliga lilla hjärta känt sig mera lugnt, och sedan hon vänt sig om efter honom, då han sakta gick ut ur rummet, hade hon fallit i en lätt slummer. George kom in och betraktade henne åter, och denna gång gick han ännu

407