WILLIAM M. THACKERAY
mera sakta än förra gången. Vid det matta lampskenet kunde han se hennes ljuva, bleka ansikte — de sköna ögonlocken voro befransade och tillslutna, och en rund arm, fin och vit, låg ovanpå täcket. Store Gud! Hur ren och oskuldsfull hon var! Hur mild, hur öm och hur ensam och utan vänner! Och han, hur självisk, brutal och svart av brott! Gripen i sitt hjärta och full av blygsel stod han vid sängfoten och betraktade den sovande flickan. Hur vågade han — vem var väl han, att han skulle våga bedja för en så fläckfri! Gud välsigne henne! Gud välsigne henne! Han gick fram till sidan av sängen och såg på handen, den mjuka lilla handen, som låg där sovande, och så lutade han sig tyst ned över huvudkudden mot det milda, bleka ansiktet.
Två fagra armar slogo sig om hans hals, i det han så lutade sig ned.
— Jag är vaken, George, sade det stackars barnet med en snyftning, som tycktes vara nära att spränga det lilla hjärta, som vilade så nära intill hans. Hon var vaken, arma själ, och för vad? I detta ögonblick började ett signalhorn att ljuda klart och upprepades därefter över hela staden, och hela staden vaknade upp vid det skrällande ljudet av infanteriets trummor och skottarnas gälla pipor.
408
