WILLIAM M. THACKERAY
saker från juvelerarens butik, vilka allasammans vittnade om hennes beundrares smak och rikedom. Vad klockor angår, så var det ett riktigt livligt pickande i hennes rum, ty då hon en afton händelsevis hade kommit att nämna, att hennes ur, som Rawdon hade givit henne, var av engelsk tillverkning och gick illa, hade det den följande morgonen anlänt en riktig liten juvel, märkt med Leroy, med dithörande kedja och boetten på ett förtjusande sätt infattad med turkoser samt en annan med Breguets stämpel, som var höljd av pärlor och knappast större än en shillingsslant. General Tufto hade köpt den ena och kapten Osborne hade artigt presenterat den andra. Mrs Osborne hade ingen klocka, ehuru, för att göra George rättvisa, hon utan tvivel skulle ha haft en sådan, om hon bett sin man därom, och hennes nåd Tufto i England hade en maskin, som hade varit hennes mors och som kunnat tjäna till en sådan där silversängvärmare, som Rawdon hade talat om. Om herrar juvelerare i London skulle låta trycka en lista på köparna av alla nipper de sälja, hur överraskade skulle icke då många familjer bliva; och om alla dessa prydnader gingo till herrarnas lagliga hustrur och döttrar, vilken mängd granna nipper skulle icke då kunna exponeras inom de elegantaste hemmen på världsmarknaden!
Då mrs Rebecka noga och väl hade beräknat vad alla dessa dyrbarheter kunde vara värda, fann hon, icke utan en viss känsla av glad belåtenhet, att hon, ifall någonting hände, skulle kunna räkna på en summa av minst sex eller sjuhundra pund att börja sin värld med, och så tillbragte hon morgonen med att taga fram och ordna och låsa in sina tillhörigheter på det mest angenäma sätt. Bland papperen i Rawdons plånbok fanns även en anvisning om tjugu pund på Osbornes bankir, och denna kom henne att tänka på mrs Osborne.
— Jag ska gå och kassera in den där växeln, sade hon till sig själv, och sedan ska jag gå och göra ett besök hos stackars lilla Amalia.
Om detta är en roman utan någon hjälte, så göra vi
416
