VÄRLDSMARKNADEN
åtminstone anspråk på att ha en hjältinna. Icke en enda man i den brittiska armén, som hade tågat bort, ja, icke ens den store hertigen själv kunde vara mera lugn och trygg i åsynen av farhågor och bekymmer än herr adjutantens lilla okuvliga maka.
Men det fanns en annan av våra icke krigiska bekanta, som även blev kvarlämnad och vars själsrörelser och uppförande vi ha rättighet att känna. Denne var vår vän för detta skatteindrivaren i Boggley Wollah, vars vila hade blivit störd, i likhet med andra personers, av ljudet av trumpeter och signalhorn den där tidiga morgonstunden. Som han kunde sova som en karl och var kär i sin säng, skulle han möjligen ha legat och snusat ända till sin vanliga uppstigningstimme på förmiddagen, i trots av alla trummor och horn och säckpipor i den brittiska armén, om icke ett avbrott hade kommit emellan, vilket icke kom från George, som delade Josefs kvarter och enligt vanan var alltför mycket upptagen av sina egna affärer eller av sorgen över skilsmässan från sin hustru för att tänka på att taga farväl av sin sovande svåger — det var icke George, säga vi, som kom emellan Josef och sömnen, utan kapten Dobbin, som kom och väckte honom och nödvändigt skulle skaka hand med honom, innan han begav sig av.
— Mycket vänligt av er! sade Josef gäspande och önskande kaptenen där pepparn växer.
— Jag — jag ville inte begiva mig av utan att taga farväl, naturligtvis, sade Dobbin med en liten stamning, ty det skulle ju kunna hända att några av oss inte komme tillbaka, och jag ville så gärna se att ni alla mådde väl och — allt det där.
— Vad menar ni? frågade Josef och gnuggade sig i ögonen.
Kaptenen varken hörde honom eller ens såg åt den tjocke herre i nattmössa, för vilken han föregav sig hysa ett så ömt intresse. Den skrymtaren stod och tittade och lyssnade av alla sina krafter åt det håll, där Georges rum lågo, och vandrade därefter med väldiga steg fram och
