WILLIAM M. THACKERAY
röda nätverket föll ned likt en bred blodstrimma. Vår ömhjärtade kapten kände ett smärtsamt samvetsagg, då han sålunda fick se henne. Store gud! tänkte han, och det är en sorg sådan som denna jag vågade bespeja! Och det fanns ingen hjälp — intet medel att trösta och mildra denna hjälplösa, mållösa sorg. Han stod ett ögonblick och såg på henne, maktlös och söndersliten av smärtsamt medlidande, såsom en far betraktar ett sjukt, lidande barn.
Slutligen fattade George Amalias hand och ledde henne tillbaka in i sängkammaren, varifrån han därefter kom ut allena. Skilsmässan hade ägt rum i detta ögonblick, och han var borta.
— Gud vare lov att det är förbi! tänkte George, i det han sprang nedför trappan med värjan under armen och ilade skyndsamt till det ställe, där regementet samlades och dit soldater och officerare skyndade från sina kvarter, och hans puls slog högt och hans kinder glödde: det stora krigsspelet skulle nu komma att spelas, och han var en av spelarna. Vilken livlig sinnesrörelse av tvivel, hopp och nöje! Vilka förfärliga hasarder i fråga om vinst eller förlust! Vad voro väl, i jämförelse med detta, alla de hasardspel han hittills hade spelat? I alla tävlingar, som fordrade atletisk skicklighet och mod, hade den unge mannen alltifrån sina gossår ständigt kastat sig in med liv och håg. Kämpen inom både skolan och regementet, hade hans kamrater följt honom överallt; från kricketpartiet på skolplanen till de av officerskåren tillställda kappränningarna hade han vunnit hundratals triumfer, och vart han tog vägen, hade män och kvinnor avundats honom. För vilka egenskaper är det väl som en man skördar ett så villigt bifall som för kroppslig överlägsenhet, verksamhet och tapperhet? I urminnes tider ha styrka och mod utgjort ämnet för skalder och sånger, och från sagan om Troja ända ned till våra dagar har skaldekonsten ständigt valt en krigare till hjälte. Jag undrar, om det är därför att människorna äro fega i sitt hjärta, som de så högt beundra tapperhet och sätta
420
