Sida:Världsmarknaden del 1 1926.djvu/427

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

VÄRLDSMARKNADEN

— Och ni för henne i trygghet ut ur Brüssel i händelse av ett nederlag?

— Ett nederlag! För fan, sir, sådant är ju en ren omöjlighet! Sök inte att skrämma mig! ropade hjälten från sin säng, och Dobbin kände sig nu helt lugn och trygg, sedan Josef hade yttrat sig med så mycken bestämdhet rörande sitt uppförande mot systern.

— Åtminstone har hon alltid en tillflykt betryggad åt sig, i händelse en olycka skulle inträffa! tänkte kaptenen för sig själv.

Ifall kapten Dobbin väntade att erhålla någon personlig tillfredsställelse av att ännu en gång få se Amalia, innan regementet tågade bort, blev hans själviskhet straffad så som en dylik skamlig egoism förtjänar. Dörren till Josefs sängkammare ledde intill den för familjen gemensamma salongen, och mittemot denna dörr var dörren till Amalias rum. Hornsignalerna hade väckt envar, och allt fördöljande av sanningen var hädanefter av ingen nytta. Osbornes tjänare stod och packade i hans rum, och George gick in och ut ur den angränsande sängkammaren, kastande åt karlen sådana artiklar, som han ämnade föra med sig. Dobbin fick därigenom snart det tillfälle, varefter hans hjärta längtade, och uppfångade ännu en skymt av Amalias ansikte. Men vilket ansikte det var! Så vitt, så vilt och fullt av förtvivlan, att minnet därav sedan förföljde honom likt ett brott, och åsynen därav fyllde hans hjärta med en känsla av outsägligt medlidande.

Hon var insvept i en kort morgondräkt, hennes hår föll ned över hennes axlar, och hennes stora ögon stodo stela och stirrande. För att hjälpa till vid förberedelserna till avfärden och för att visa, att även hon kunde vara nyttig i ett så kritiskt ögonblick, hade den arma själen tagit upp ett uniformsskärp ur lådan där det låg och följde honom fram och tillbaka med skärpet i handen, stumt åskådande hur hans packningsprocess skred framåt. Hon kom nu ut och stod och lutade sig mot väggen, hållande skärpet mot sitt bröst, från vilket det tunga

419