WILLIAM M. THACKERAY
TRETTIOFÖRSTA KAPITLET.
I vilket Josef Sedley tager vård om sin syster.
Sedan sålunda alla de högre officerarna hade blivit kallade till sin plikt på annat håll, kvarlämnades Josef Sedley såsom kommendant över den lilla kolonien i Brüssel, med den kranka Amalia, Isidor, den belgiske betjänten samt en bonne, som uträttade alla förekommande pigsysslor, såsom garnison under honom. Ehuru hans lynne var stört och hans vila förstörd av Dobbins mellankomst och morgonens tilldragelser, stannade Josef detta oaktat kvar i sin säng och låg där vaken och kastade sig av och an, till dess den vanliga timmen för hans uppstigande var inne. Solen stod högt på himmelen och våra käcka vänner vid vårt regemente voro flera mil borta, innan civilisten gick till frukostbordet i sin blommiga nattrock.
I fråga om Georges bortovaro var svågern mycket lugn. Måhända var Josef till och med rätt glad och nöjd i sitt hjärta över att Osborne var borta, ty under Georges närvaro hade den andre spelat en tämligen underlägsen roll inom den lilla familjen, och Osborne skydde icke att visa sitt förakt för den tjocke civilisten. Men Amalia hade alltid varit god och uppmärksam emot honom. Det var hon som såg efter att han fick sina bekvämligheter, som övervakade tillagandet av hans älsklingsrätter, som promenerade och red med honom (och hon hade många, ja, alltför många tillfällen därtill, ty var var George?) och som ställde sitt ljuva anlete mellan hans vrede och hennes mans förakt. Många blyga föreställningar hade hon gjort George i anledning av denne sin bror. Men
422
