VÄRLDSMARKNADEN
tillbaka. Rebecka tyckte även att det nu var tid för henne att gå in och trösta den kära Amalia.
— Au revoir! sade hon med en liten lätt slängkyss åt mr Josef och knackade sakta på hans systers dörr.
I det hon trädde in och stängde dörren efter sig, sjönk han ned på en stol och stirrade och suckade och puffade förskräckligt.
— Den här rocken är för trång åt mylord, sade Isidor, ännu alltjämt med ögonen på snörmakerierna, men hans herre hörde honom icke; hans tankar voro annorstädes: i det ena ögonblicket glödande och vilda av förtjusning vid tanken på den förtjusande Rebecka, i det nästa åter med en känsla av brottsligt medvetande skyggande tillbaka för åsynen av den svartsjuke Rawdon Crawley med sina vågiga, vilda mustascher och de förfärliga duellpistolerna laddade och anlagda.
Rebeckas åsyn slog Amalia med förskräckelse och kom henne att rygga tillbaka. Den återkallade henne till världen och minnet av gårdagen. I sin överväldigande oro för morgondagen hade hon glömt Rebecka — svartsjuka — allt, undantagandes att hennes man var borta och i fara. Till dess detta oförskräckta världsbarn kom in och bröt förtrollningen och lyfte upp klinkan, hade även vi undvikit att träda in i denna dystra kammare. Hur länge hade den stackars flickan legat på sina knän? Vilka timmar av stumma böner och bitter smärta hade hon tillbragt där? Krigskrönikörerna, som skriva lysande skildringar av strid och seger, lära näppeligen säga oss det. Detta utgör den lägre avdelningen av festen, och man hör icke änkornas gråt eller mödrarnas snyftningar mittunder den stora segerhärens rop och jubel.
Den första känslan av förskräckelse — då Rebeckas gröna ögon lyste emot henne och Rebecka själv, frasande av siden och strålande av varjehanda lysande prydnader, kom trippande fram med utsträckta armar för att omfamna henne — efterträddes i Amalias själ av en känsla av vrede, och från att hon förut var dödligt blek, blev hennes ansikte nu blossande rött och hon besvarade efter
432
