WILLIAM M. THACKERAY
ett ögonblick Rebeckas blick med en fasthet, som överraskade hennes rival och nästan gjorde henne förlägen.
— Min sötaste Amalia, du mår mycket illa, sade gästen och räckte fram handen för att fatta Amalias. Vad är det? Jag kunde inte få någon ro förrän jag fick höra hur det stod till med dig.
Amalia drog sin hand tillbaka. Denna milda själ hade aldrig förr i hela sitt liv nekat att tro på eller besvara något bevis av välvilja och tillgivenhet, men nu drog hon sin hand tillbaka och skälvde i hela kroppen.
— Vad vill du här, Rebecka? sade hon, i det hon fortfarande betraktade henne med en allvarlig blick från sina stora ögon. Dessa blickar gjorde hennes gäst helt förvirrad.
— Hon måste visst ha sett hur han gav mig brevet på balen, tänkte hon. Var inte så upprörd, bästa Amalia, sade hon och såg ned. Jag kom endast för att se om jag kunde — om du mådde väl.
— Mår du väl? sade Amalia. Jag förmodar att du gör det. Du älskar inte din man. Du skulle inte vara här om du gjorde det. Säg mig, Rebecka, har jag någonsin visat dig annat än vänlighet och välvilja?
— Nej, Amalia, det har du inte, sade den andra och fortfor att hänga huvudet.
— Då du var fattig, vem var det då som visade sig som din vän? Var jag inte som en syster emot dig? Du såg oss alla i lyckligare dagar innan han gifte sig med mig. Jag var då allt för honom; eller skulle han väl annars ha avsagt sig förmögenhet och sin familj, såsom han var nog högsint att göra för att göra mig lycklig? Varför träder du mellan mig och min kärlek? Vem sände dig till att åtskilja dem som Gud förenat och taga min älsklings hjärta ifrån mig — min egen mans hjärta? Tror du att du skulle kunna älska honom så som jag gjort? Hans kärlek var mitt allt på jorden. Du visste det och ville beröva mig den. Du borde blygas, Rebecka — dåliga och syndiga kvinna — falska vän och falska hustru!
— Amalia, jag bedyrar inför Gud, att jag aldrig
