WILLIAM M. THACKERAY
förorättat min man! sade Rebecka och vände sig bort ifrån henne.
— Har du kanske inte heller förorättat mig, Rebecka? Du lyckades inte, men du försökte. Fråga ditt hjärta om du inte gjorde det.
Hon vet ingenting, tänkte Rebecka.
— Han kom tillbaka till mig. Jag visste att han skulle göra det. Jag visste att ingen falskhet och intet smicker länge skulle kunna hålla honom borta från mig. Jag visste att han skulle komma tillbaka: jag bad så innerligt Gud, att han skulle göra det.
Den stackars flickan yttrade dessa ord med en fasthet och en munvighet, som Rebecka aldrig förr hade märkt hos henne och inför vilka hon stod helt stum.
— Men vad har jag väl gjort dig, fortfor Amalia, eftersom du ville försöka att taga honom ifrån mig? Jag har inte rått om honom i mer än sex veckor. Du kunde gärna låtit mig ha dem i fred, Rebecka. Och likväl kom du alltifrån första dagen av vårt giftermål och störde min lycka. Nu, då han är borta, kommer du väl för att se hur olycklig jag är? Därpå tillade hon: Du har gjort mig tillräckligt olycklig under de sista fjorton dagarna — du kunde gärna ha skonat mig i dag!
— Jag — jag kom inte hit — stammade Rebecka.
— Nej, du kom inte hit — du tog honom bort ifrån mig. Har du nu kommit för att själv hämta honom? fortfor Amalia i vildare ton. Han var här, men han är borta nu. På den där soffan satt han. Rör inte vid den. Vi sutto här och talade med varandra. Jag satt i hans knä, med mina armar om hans hals, och vi bådo Gud tillsammans. Ja, han var här, och de kommo och förde bort honom, men han lovade mig, att han skulle komma tillbaka.
— Han skall komma tillbaka, min vän, sade Rebecka, rörd mot sin egen vilja.
— Se här, sade Amalia, det här är hans skärp — är det inte en vacker färg? och hon tog upp fransen och kysste den; hon hade bundit det kring sitt liv. Och nu
434
