WILLIAM M. THACKERAY
måste stiga upp igen, tillade han och stampade häftigt med foten. Hästarna äro redan beställda. Allt är förbi, och…
— Och vad? frågade majorskan.
— Och jag ger mig av till Gent, svarade Josef. Alla människor fara härifrån. Det finns en plats i vagnen åt er. Vi resa om en halvtimme.
Majorskan gav honom en blick av outsägligt förakt och sade:
— Jag reser inte härifrån förrän O'Dowd säger vart jag ska resa. Ni kan resa, om ni behagar, men Amalia och jag stanna kvar, det kan ni lita på.
— Hon skall resa! sade Josef med en ny stampning med foten.
Mrs O'Dowd ställde sig nu med armarna i sidorna framför dörren till sängkammaren och sade:
— Är det till hennes mor ni tänker föra henne? Eller ämnar ni själv bege er hem till er mamma, mr Sedley? Farväl då och lyckosam resa! Men lyd mitt råd och raka av er mustascherna, ty annars skola de komma att störta er i olycka.
— Se så, för fan! ropade Josef ursinnig av fruktan, vrede och besviken förväntan, då Isidor i detsamma trädde in och i förbittrad ton förklarade, att det icke fanns några hästar att få. Alla hästarna voro redan upptagna. Josef var icke den enda person i Brüssel, som denna dag hade blivit gripen av en panisk skräck.
Men hur stora och grymma Josefs farhågor än voro, skulle de dock snart stegras till en nästan vansinnig höjd. Det har blivit omnämnt, huruledes Pauline, Amalias bonne, även hade "sin karl" i den armé, som hade gått ut för att möta kejsar Napoleon. Denne var en inföding i Brüssel och en belgisk husar. Denna nations trupper utmärkte sig i denna strid för allt annat än mod, och unge Regulus van Cutsum, Paulines tillbedjare, var en alltför god soldat för att icke lyda sin överstes order att fly. Medan unge Regulus låg i garnison i Brüssel, tillbragte han största delen av sina lediga stunder i Paulines kök,
440
