VÄRLDSMARKNADEN
hans vän Isidor, som nu med säkerhet räknade på bytet efter ägaren till den galonerade rocken.
Sedan majorskan ett ögonblick lyssnat till kanonaden, tänkte hon på sin vän i rummet bredvid och skyndade in för att vaka över och kanske trösta Amalia. Tanken på att hon hade denna hjälplösa och milda varelse att beskydda gav ökad styrka åt den hederliga irländskans naturliga mod. Hon tillbragte fem timmar vid sin väns sida, stundom förmanande, stundom talande i glad och uppmuntrande ton och ännu oftare under tystnad och inre oro.
— Jag släppte aldrig hennes hand, sade hon efteråt, förrän efter solnedgången, då skjutandet hade upphört.
Pauline, den förut omnämnda bonne, knäböjde i närmaste kyrka och bad för sin karl.
Då bullret av kanonaden var förbi, gick mrs O'Dowd ut ur Amalias rum och in i den angränsande salen, där Josef satt vid två tömda buteljer och nu fullkomligt modlös. Han hade en eller ett par gånger vågat sig in i sin systers rum med en mycket orolig uppsyn, som om han velat säga något, men majorskan bibehöll alltjämt sin plats, och han avlägsnade sig utan att yppa vad som låg honom på hjärtat. Han skämdes att säga henne, att han önskade fly.
Men då hon kom ut i matsalen, där han satt i skymningen i sina två tömda champagnebuteljers bedrövliga sällskap, började han att öppna sitt hjärta för henne.
— Hör nu, mrs O'Dowd, sade han, vore det inte bäst att ni gjorde Amalia i ordning?
— Ämnar ni taga henne med er ut på en promenad? frågade majorskan. Hon är visst för svag till det.
— Jag — jag har sagt till om vagnen, sade han, och om — om posthästar. Isidor har redan gått för att hämta dem.
— Varför önskar ni nödvändigt ut och åka i kväll? Mår hon inte bättre i sängen? Vi ha alldeles nyss lagt henne till vila.
— Laga att hon kommer upp igen, sade Josef. Hon
