VÄRLDSMARKNADEN
äro så beskaffade. Om man hade sagt Sicorax, att hennes son Caliban var så vacker som Apollo, skulle hon ha tyckt om det, så häxa hon än var. Kanske att Josef Sedley även själv kunde höra komplimangen — Rebecka talade högt nog — och han gjorde det också ganska riktigt, och som han i sitt hjärta tänkte, att han var en särdeles vacker karl, trängde smickret genom varje fiber i hans tjocka lekamen och kom den att skälva av glädje. Men nu inträdde en reaktion. — Månne flickan gör narr av mig? tänkte han och rusade genast till klocksträngen och ville avlägsna sig, såsom vi sett, då hans fars skämt och hans mors böner hejdade honom och fingo honom att stanna där han var. Han förde den unga damen ned till middagsbordet i en tveksam och upprörd sinnesstämning. Månne hon verkligen tycker att jag är vacker? tänkte han, eller gycklar hon bara med mig? Vi ha sagt, att Josef Sedley var lika fåfäng som någon flicka. Gud hjälpe oss! Flickorna behöva bara förändra ordspråket och säga om en av sitt eget kön: "Hon är lika fåfäng som någon karl", och de skola ha fullkomligt rätt. De skäggiga varelserna äro lika fikna efter smicker, lika svaga för sin toalett, lika stolta över sina personliga förmåner, lika medvetna om sin tjuskraft som någon kokett i hela världen.
De gingo sålunda ned till middagen, Josef mycket röd och blossande och Rebecka mycket blygsam och med sina gröna ögon nedslagna. Hon var vitklädd, med bara axlar, vita som snö — en levande bild av ungdom, värnlös oskuld och blygsam jungfrulig naivitet.
— Jag måste vara mycket tyst och stilla, tänkte Rebecka; och mycket intresserad av Indien.
Såsom vi ha hört, hade mrs Sedley tillagat en god och starkt kryddad rätt åt sin son, just sådan som han tyckte om den, och under middagens lopp bjöds en portion av denna rätt åt Rebecka.
— Vad är det här? sade hon i det hon kastade en frågande blick på mr Josef.
— Präktigt! sade han. Hans mun var full därav, och hans anlete blossade av den behagliga övningen att tugga
