WILLIAM M. THACKERAY
hon alltid läste varenda söndag — måhända utan att fatta allt vad som stod där och utan att rätt uttala många av de långa och underliga orden (ty domprosten var en lärd man och älskade långa latinska ord) — men i alla händelser med stor värdighet och kraftigt eftertryck. Hur ofta har icke min Mick lyssnat till dessa predikningar! tänkte hon och företog sig nu att läsa för sina nya åhörare, Amalia och den sårade fänriken. Samma gudstjänst hölls denna dag vid samma timme i tjugutusen kyrkor, och millioner brittiska män och kvinnor anropade på sina knän den allsmäktiges beskydd.
Dessa hörde icke det buller, som störde vår lilla församling i Brüssel. Mycket högre än den, som två dagar förut hade stört dem, började kanonen att dundra, medan mrs O'Dowd som bäst var sysselsatt att med högan röst läsa sin predikan.
Då Josef hörde detta förfärliga ljud, beslöt han att icke längre underkasta sig sina ständigt återkommande farhågor, utan genast taga till flykten. Han rusade in i den sjuke mannens rum, där våra vänner hade gjort ett uppehåll i sina böner, och avbröt dem ännu ytterligare genom en lidelsefull vädjan till Amalia.
— Jag kan inte uthärda det längre, Malla, sade han, jag kan inte uthärda det, och du måste följa med mig. Jag har köpt en häst åt dig — för vilket pris kan göra detsamma — och du måste kläda dig och komma och sätta dig upp bakom Isidor.
— Gud förlåte mig, mr Sedley, är ni inte en riktigt feg stackare! sade mrs O'Dowd och lade ifrån sig sin bok.
— Se så, kom, Amalia, fortfor Josef. Bry dig inte om vad hon säger. Varför skulle vi stanna här och låta slakta oss av fransmännen?
— Ni glömmer vårt regemente, sade lille Stubble, den sårade hjälten, från sin bädd, och — och ni lämnar mig ju inte, mrs O'Dowd?
— Nej, min kära gosse, sade hon och gick fram och gav sin kära gosse en kyss. Intet ont ska hända er så länge jag är vid er sida. Jag tänker inte röra mig ur
456
