Sida:Världsmarknaden del 1 1926.djvu/466

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

blygseln och på växlingar av lyckat och misslyckat mord mellan två högsinta nationer. Århundraden härefter torde vi fransmän och engelsmän fortfarande skryta och döda varandra, tappert tillämpande dessa hederns lagar, vilka satan stiftat.

Alla våra vänner hade sin andel och fäktade som män i den stora striden. Under hela dagen, medan kvinnorna bådo på tio mils avstånd, mottog och avslog det oförskräckta engelska infanteriet det franska kavalleriets ursinniga anfall. Kanonerna, som hördes i Brüssel, plöjde upp dess led, och kamrater stupade och de tappra överlevande slöto sig ånyo tillsammans. Fram emot aftonen började fransmännens anfall, som så modigt hade upprepats och motståtts, att något litet slappa av. De hade andra fiender utom engelsmännen att möta, eller beredde de sig på ett sista angrepp? Slutligen kom det. Det kejserliga gardets kolonner marscherade uppför Saint Jeans kulle för att driva engelsmännen från den höjd, som de hela dagen hade hållit besatt. Utan att låta avskräcka sig av dånet från det artilleri, som slungade tusen dödar i deras led, tågade denna mörka, slingrande kolonn uppför kullen. Den hade nästan nått dess topp, då den började svikta och vackla. Därpå stannade den, ännu alltjämt hållande stånd mot kanonelden. Men slutligen störtade de engelska trupperna ned från den post, varifrån fienden icke hade varit i stånd att fördriva dem, och gardet vände sig om och flydde.

Intet skjutande hördes vidare i Brüssel — förföljelsen rullade många mil bort. Mörkret sänkte sig över fält och stad, och Amalia bad för George, som låg på sitt ansikte, död, med en kula genom sitt hjärta.


458