Sida:Världsmarknaden del 1 1926.djvu/469

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

VÄRLDSMARKNADEN

som fick komma i den gamla sjuklingens närhet — vilket likväl icke hindrade, att hennes långt bort boende släktingar alltjämt tänkte på sin älskade fränka och genom mångfaldiga vänskapliga hälsningar och presenter sökte hålla sig kvar i hennes minne.

Låt oss först och främst nämna hennes brorson, Rawdon Crawley. Några få veckor efter den ryktbara striden vid Waterloo och sedan tidningarna hade meddelat henne denne utmärkte officers tapperhet och befordran, förde paketbåten från Dieppe till miss Crawley i Brighton en låda, innehållande presenter och ett kärleksfullt brev från översten, hennes brorson. I lådan lågo ett par franska epåletter, ett hederslegionens kors och ett svärdfäste — reliker från slagfältet, och brevet skildrade med ganska mycken humor hur det senare tillhörde en befälhavande officer vid gardet, som hade svurit, att "gardet dog, men gav sig aldrig", men detta oaktat i nästa ögonblick blev tagen till fånga av en simpel soldat, som krossade fransmannens svärd med sin bösskolv, varefter Rawdon satte sig i besittning av det sönderbrutna vapnet. Vad korset och epåletterna anginge, så hade de tillhört en fransk kavalleriöverste, som hade fallit för ryttmästarens arm i striden, och Rawdon Crawley visste icke vad han skulle göra för ett bättre bruk av sitt byte, än skicka det till sin bästa och käraste gamla vän. Skulle han fortfara att skriva till henne från Paris, dit armén marscherade? Han skulle möjligen bli i stånd att meddela henne intressanta nyheter från denna huvudstad och från några av miss Crawleys gamla vänner från emigrationens dagar, vilka hon hade visat så mycken godhet under deras olycka.

Miss Crawley lät Briggs skriva ett artigt brev tillbaka till översten, i vilket hon uppmuntrade honom att fortsätta sin korrespondens. Hans första brev var så utomordentligt livligt och roligt, att hon särdeles längtade efter fortsättning.

— Naturligtvis vet jag mycket väl, förklarade hon för miss Briggs, att Rawdon inte mera är i stånd att skriva ett sådant brev än ni skulle vara, min stackars Briggs,

461