WILLIAM M. THACKERAY
kalla honom — utövat bragder, som skola göra det Crawleyska namnet ärorikt?
— Ni är en enfaldig toka, Briggs, sade miss Crawley. Överste Crawley har dragit det Crawleyska namnet ned i smutsen, miss Briggs. Att gifta sig med en ritlärares dotter! — med en sällskapsdam — ty något bättre var hon inte, Briggs; hon var alldeles detsamma som ni är — endast yngre och betydligt vackrare och klokare. Jag undrar just om ni var medbrottsling åt den där gemena varelsen, för vars konster han föll offer och vars stora beundrare ni plägade vara? Jag är nästan övertygad om att ni var det. Men ni ska också finna er besviken vid öppnandet av mitt testamente, det kan jag berätta er, och var god och skriv till mr Waxy, att jag genast önskar att få tala med honom.
Miss Crawley hade nu för vana att skriva till mr Vaxy, sitt juridiska biträde, nästan varenda dag i veckan, ty alla hennes förra arrangemanger rörande hennes förmögenhet voro nu upphävda, och hon visste rakt icke hur hon skulle ställa med sina testamentariska dispositioner.
Den gamla mön hade emellertid betydligt kryat upp sig, såsom man torde märka av den förökade kraften i hennes sarkasmer mot miss Briggs, som bar allt detta med ödmjukhet och en resignation, som var halvt storsint, halvt skrymtaktig — kort sagt, med den slaviska undergivenhet, som kvinnor med hennes lynne och i hennes ställning äro tvungna att visa. Vem har icke sett hur kvinnorna tyrannisera varandra? Vilka kval ha väl män att uthärda i jämförelse med dessa dagligen upprepade nålstyng av förakt och grymhet varmed fattiga fruntimmer pinas av tyrannerna bland deras eget kön? Arma offer!… Men vad vi egentligen ville anmärka var, att miss Crawley var mer än vanligt svår och elak, då hon höll på att tillfriskna från en sjukdom — liksom sår påstås klia som värst när de hålla på att helas.
Medan miss Crawley sålunda enligt allas förhoppningar höll på att tillfriskna, var miss Briggs det enda offret,
460
