WILLIAM M. THACKERAY
— Det största nöje min tant har, sade mr Crawley, i det han fyllde sitt glas, är att folk, som vistas i hennes hus, äro ogenerade och göra vad de själva tycka om. Det finns intet ställe i världen, min käre James, där man kan vara mera obesvärad än här och lättare få alla sina nycker uppfyllda. Gumman är på samma gång en riktig republikan till sina grundsatser och föraktar djupt allt sådant som rang eller titlar. Men hör nu, min käre James, i min tid plägade man i Oxford låta buteljen flitigare gå omkring än ni unga män tyckas vara vana vid.
— Å, hör nu, sade James, dra du åt skogen! Det var inte värt att söka kugga mig! Jag märker nog att du vill laga så att jag kommer härifrån, men jag tänker inte gå så fort, ser du. In vino veritas, min gubbe lilla. Men i förbigående sagt skulle jag önska att min tant ville skicka litet av det här portvinet hem till gubben — ty tusan så gott vin är det.
— Ja, säg du åt henne om den saken, fortfor den räven Fox, eller passa på och smörj dig med det medan du får. Vad säger skalden? Jo: "Nunc vino pellite curas, Cras ingens iterabimus æquor." Och därmed gjorde han en munter sväng med sitt glas innan han förde det till sina läppar.
Då portvinsbuteljen slogs upp efter middagen i prästgården, fingo de unga damerna var sitt glas ur en butelj vinbärsvin; mrs Bute drack ett glas portvin och vår vän James fick vanligen ett par, men som hans far blev sur och vresig, om han vidare gjorde intrång på buteljen, avhöll sig den hederlige gossen vanligen från att begära mera och tog sin skada igen i vinbärsvinet eller i litet genever och vatten, som han förtärde i stallet i sällskap med sin pipsnugga och kusken. I Oxford var vinkvantiteten obegränsad, men kvaliteten underlägsen; men då kvantitet och kvalitet förenade sig såsom i hans tants hus, visade James att han verkligen förstod att uppskatta dem och behövde näppeligen sin kusins uppmaning för att tömma den nya butelj, som mr Bowls satte fram.
Då tiden för kaffedrickningen kom och för att åter-
480
