Sida:Världsmarknaden del 1 1926.djvu/56

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

brast ett sådant åskväder lös, som endast inträffar på Vauxhallsaftnar och som tvang de unga att stanna hemma. Mr Osborne tycktes icke vara det ringaste ledsen över händelsen. Han och Josef Sedley drucko en lämplig kvantitet portvin mellan fyra ögon i matsalen, under vilket drickande Sedley berättade sina bästa indiska historier — ty han var utomordentligt språksam i karlsällskap — och efteråt agerade miss Amalia Sedley värdinna i salongen, och dessa fyra personer tillbragte en så trevlig afton tillsammans, att de förklarade, att de voro riktigt glada över åskvädret, som hade fått dem att uppskjuta deras besök i Vauxhalln.[1]

Osborne var Sedleys gudson och hade under de sista tre och tjugu åren ständigt varit en medlem av familjen. Då han var sex veckor gammal, fick han av John Sedley en silverbägare i present, då han var sex månader gammal, fick han en korall med tillhörande visselpipa och skallra av guld, och sedan dess fick han ständigt varje jul en gåva av sin gudfar. Han erinrade sig mycket väl hur han fick "smörj" av Josef Sedley, då denne var en stor, lång, överdådig räkel och George själv en liten oförskämd slyngel om tio år. Kort sagt, George var så förtrogen med familjen som sådana dagliga handlingar av välvilja och umgänge kunde göra honom.

— Kommer du ihåg, Sedley, hur förbittrad du blev, när jag skar av tofsen på dina hessiska stövlar och hur Amalia räddade mig från stryk genom att falla ned på sina knän och med tårar i ögonen be sin bror Josef, att han inte skulle slå lille George?

Josef erinrade sig mycket väl denna intressanta omständighet, men bedyrade, att han alldeles hade glömt den,

— Nå, kommer du ihåg hur du kom i en gigg til doktor Swishtails för att besöka mig innan du reste till

  1. Den här nämnda Vauxhalln var en stor förlustelseträdgård, som anlades år 1760, där vattenkonster spelade, där ett elegant sällskap i stora salar njöt av konserterna, och där bländande illuminationer, präktiga fyrverkerier och varjehanda skådespel underhöllo allmänheten. Den finnes nu icke mera. Ö. a.

48