Sida:Världsmarknaden del 1 1926.djvu/58

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

Sedley drog någonting liknande en tung suck ur sitt väldiga bröst, i det han sänkte sina ögon ned på sina kärälskliga hessare.

— Låt oss få litet musik, miss Sedley — Amalia, sade George, som i detta ögonblick kände en nästan oemotståndlig längtan att få sluta den ovan nämnda unga damen i sin famn och kyssa henne mitt i hela sällskapets åsyn, och hon såg ett ögonblick på honom, och om jag skulle säga, att de i detta ögonblick förälskade sig i varandra, skulle jag kanske säga en osanning, ty saken var den, att dessa två unga människor hade av sina föräldrar blivit uppfostrade för detta ändamål, och det hade, så att säga, oupphörligt lysts för dem inom deras respektive familjer under de sista tio åren. De hegåvo sig nu bort till pianot, vilket, såsom vanligen är fallet med pianon, stod i salongen åt gården, och som det var tämligen mörkt, lade miss Amalia på det mest okonstlade sätt i världen sin hand i mr Osbornes, vilken naturligtvis kunde hitta vägen mellan stolarna och ottomanerna betydligt lättare än hon. Men detta arrangemang lämnade mr Josef Sedley mellan fyra ögon med Rebecka vid salongsbordet, där den senare var sysselsatt med att knyta en grön silkesbörs.

— Där behöver man inte forska efter familjehemligheter, sade miss Sharp. De där båda ha själva berättat sin.

— Så snart han får sitt kompani, tror jag att saken är klar, sade Josef. George Osborne är den präktigaste pojke som någonsin andats.

— Och er syster är den älskligaste varelse i världen, sade Rebecka. Lycklig den man som vinner hennes hjärta!

Härmed drog miss Sharp en djup suck.

Då två ogifta personer komma tillsammans och tala om så grannlaga ämnen som det här ifrågavarande, uppstår genast en hel hop förtrolighet dem emellan. Det tjänar ingenting till att särskilt meddela den konversation, som nu ägde rum mellan mr Sedley och den unga damen, ty samtalet var, såsom man av det ovanstående kan döma,

50