VÄRLDSMARKNADEN
samtal, som vi strax ovan meddelade. Dobbin, den föraktade kryddkrämaren, var nu rådman Dobbin, och rådman Dobbin var överste vid stadens lätta kavalleri, som brann av militärisk iver att motstå den franska invasionen. Överste Dobbins kår, vid vilken gamle mr Osborne själv endast var en obetydlig korpral, hade blivit mönstrad av kungen och hertigen av York, och översten och rådmannen hade blivit dubbad till riddare. Hans son hade gått in vid armén, och unge Osborne trädde kort därefter in vid samma regemente. De hade tjänat i Västindien och Kanada. Deras regemente hade alldeles nyss kommit hem, och Dobbins tillgivenhet för George Osborne var lika varm och högsinnad nu, som då de voro skolgossar.
Dessa hedervärda personer slogo sig ned vid middagsbordet och talade om krig och ära, om Bonaparte och lord Wellington och det sista tidningsnumret. I dessa ryktbara dagar hade varje tidningsnummer en seger att förkunna, och de båda tappra unga männen längtade att få se sina egna namn på den ärorika listan och förbannade sitt olycksöde att tillhöra ett regemente, som hade varit berövat möjligheten att utmärka sig på ärans fält. Miss Sharp blev helt livad av denna utsökta konversation, men miss Amalia skälvde och kände sig helt svag då hon hörde den. Mr Josef berättade åtskilliga av sina tigerjakthistorier, avslutade berättelsen om miss Cutler och Lance, doktorn, hjälpte Rebecka till allt möjligt vid bordet och mumsade och drack av alla krafter.
Han sprang fram för att med den mest hjärtemördande grace öppna dörren för damerna, då de drogo sig tillbaka, och när han därefter kom tillbaka till bordet, fyllde han i åt sig det ena glaset claret efter det andra och sväljde det med nervös häftighet.
— Han dricker mod i kroppen på sig! viskade Osborne till Dobbin, och slutligen anlände timmen för uppbrottet jämte vagnen, som skulle föra dem till Vauxhalln.
