WILLIAM M. THACKERAY
tänkte i sitt hjärta: — Aha, min vackra herre! Nu tror jag att jag vet vad ni går för! — den lilla listiga häxan!
Då Amalia denna afton kom trippande ned i salongen i en vit muslinsklänning, förberedd till att göra erövringar i Vauxhalln, sjungande som en lärka och frisk som en ros, kom en mycket lång, tafatt herre med stora händer och fötter och stora öron, som ännu tydligare framträdde till följd av det tätt avklippta svarta håret, samt klädd i den tidens ohyggliga galonerade rock och trekantiga hatt fram emot henne och gjorde för henne en av de klumpigaste bugningar, som någonsin gjorts av någon dödlig.
Denne herre var ingen annan än kapten William Dobbin vid Hans Majestäts ***infanteriregemente, som återkom från gula febern i Västindien, dit tjänsten hade kallat hans regemente, medan så många av hans tappra kamrater skördade ära och rykte på Pyreneiska halvön.
Han hade anlänt med en så blyg och sakta knackning på porten, att damerna icke hade hört den där uppe, ty i annat fall kan man vara säker om att miss Amalia aldrig skulle ha varit nog djärv att komma sjungande in i rummet. Så som det nu var, trängde den ljuva, friska lilla rösten raka vägen in i kaptenens hjärta och stannade där. Då hon räckte fram sin hand åt honom, dröjde han ett ögonblick innan han tog den i sin och tänkte för sig själv: — Är det möjligt? Är ni den lilla flicka jag erinrar mig i den lilla ljusröda klänningen, för en så kort tid sedan — den där kvällen, då jag stjälpte omkull bålen, strax efter sedan min utnämning stod att läsa i tidningen? Är ni den lilla flicka, som George Osborne sade att han skulle gifta sig med? Vilken blomstrande ung varelse ni tycks vara, och vilket pris har inte den skälmen erövrat sig! Allt detta tänkte han, innan han fattade Amalias framsträckta hand och därvid tappade sin trekantiga hatt.
Ehuru hans historia, sedan han lämnade skolan intill det ögonblick, då vi åter ha det nöjet sammanträffa med honom, icke blivit utförligt berättad, torde den dock vara tillräckligt antydd för den skarpsinnige läsaren genom det
70
