VÄRLDSMARKNADEN
händelser torde vara skapade att uppväcka mycket glatt och muntert skratt och att anses representera scener ur "livet". Eller om vi tvärtom hade valt det förfärliga och av den nya kammarjungfruns älskare gjort en inbrottstjuv till yrket, som bryter sig in i huset med sitt band, mördar svarta Sambo vid hans herres fötter och för bort Amalia i hennes nattdräkt för att icke släppa henne lös förrän i tredje delen — då skulle vi lätt ha gjort ihop en berättelse av nervspännande intresse, vars passionerade kapitel läsaren skulle ha slukat med flämtande iver. Föreställ er, att detta kapitel hade haft denna överskrift:
“Det nattliga anfallet”.
Natten var mörk och vild — molnen svarta — svarta — bläcksvarta. Den rasande stormen ryckte skorstenarna från taken på de gamla husen och sände takpannorna virvlande och smattrande genom de öde gatorna. Ingen enda själ vågade att trotsa denna storm — brandvakterna togo sin tillflykt in i sina kurar, dit det piskande regnet följde dem — där den dundrande och rasslande åskviggen slog ned och dräpte dem — en hade på detta sätt blivit dödad mittemot hittebarnshuset. En svedd kappa, en spräckt lykta, en av blixten splittrad hillebard — detta var allt som återstod av den raske Will Steadfast. En hyrkuskdräng hade i Southampton Row blivit av stormen nedvräkt från sin kuskbock och slungad — varthän? Ack, stormvinden nämner intet om sitt offers öde, med undantag av hans avskedsskri, då han fördes bort på dess vingar! Förfärliga natt! Det var mörkt, beckmörkt; ingen måne, nej, nej, ingen måne. Icke en stjärna. Icke ens en liten matt, tindrande, enslig stjärna! Det hade varit en sådan tidigt på aftonen, men denna visade rysande sitt anlete endast för ett ögonblick på den svarta himmelen och drog sig åter tillbaka.
— Ett, tu, tre! Detta är signalen, som Svarta Masken hade kommit överens om.
— Är det ni, herre? sade en röst inne från gården.
— Håll muggan på er! sade Svarta Masken med en
