WILLIAM M. THACKERAY
förfärlig ed. Den här vägen gossar! Om de skrika, så fram med edra tjuringar och kittla dem! Se efter silverskåpet, Blowser. Du, Mark, går och tar vara på gubbens penningskrin, och jag — tillade han med lägre, men förfärlig röst — jag ska ta vara på Amalia!
En djup tystnad uppstod.
— Ha! sade Svarta Masken. Var det där knäppningen av hanen på en pistol…
Eller antag att vi begagnade den eleganta rosenvattenstilen.
Markisen av Osborne har just nu avsänt sin petit tigre med en billet-doux till lady Amalia.
Den förtjusande varelsen har erhållit den av sin femme de chambre, mademoiselle Anastasie.
Den käre markisen! Vilken älskvärd artighet! Hans härlighets biljett innehåller den efterlängtade bjudningen till D— House.
— Vem är den där utmärkt vackra flickan? sade den semillante prins G—rge av C—mbr—dge i ett palats i Piccadilly samma afton, dit han nyss hade anlänt från den griljerade logen på operan. Min bäste Sedley, i alla kärleksgudars namn, presentera mig för henne!
— Hennes namn, monseigneur, sade lord Josef med en värdig bugning, är Sedley.
— Vous avez alors un bien beau nom, sade den unge prinsen, i det han helt förtretad svängde sig om på klacken och trampade i detsamma på foten en gammal herre, som stod bakom, i djup beundran av den sköna lady Amalia.
— Trente mille tonnerres! ropade offret, vridande sig i l'agonie du moment.
— Jag ber ers nåd tusen gånger om förlåtelse! sade den unge vildhjärnan och böjde djupt sina fagra lockar. Han hade trampat tidevarvets store härförare på tårna!
— Å, för tusan! ropade den unge prinsen till en lång adelsman med godmodigt utseende, vars anletsdrag vittnade om att Cavendishernas blod rann i hans ådror. Ett ord med er! Önskar ni ännu sälja ert diamanthalsband?
74
