VÄRLDSMARKNADEN
vän, än en svart mrs Sedley och ett dussin mahognyfärgade barnbarn.
Allt syntes sålunda gestalta sig till Rebeckas förmån. Hon tog Josefs arm såsom en helt naturlig sak, då de gingo ned till middagen, hon hade suttit bredvid honom på kuskbocken på hans öppna vagn (och en bra väldig kusk var han, då han satt där, lugn och stadig i full gala och körande sina grållar), och ehuru ingen sade ett ord rörande giftermålsfrågan, tycktes likväl envar taga den för avgjord. Det enda, som fattades, var frieriet, och ack, hur djupt kände icke nu Rebecka saknaden av en mor — en, huld, öm mor, som kunde ha gjort upp saken på tio minuter och under loppet av ett litet förtroligt samtal skulle ha avlockat den unge mannens blyga läppar den intressanta bekännelsen!
Sådan var sakernas ställning, då vagnen for över Westminsterbron.
Sällskapet anlände i rättan tid till ort och ställe. Då den majestätiske Josef steg ut ur det knakande åkdonet, hurrade folkhopen för den fete herrn, som rodnade och såg helt stor och mäktig ut, i det han vandrade framåt med Rebecka under armen. George tog naturligtvis vård om Amalia, som såg så lycklig ut som ett rosenträd i solsken.
— Hör nu, Dobbin, sade George, se efter schalarna och de övriga sakerna, så är du bra hygglig.
Och medan han sålunda vandrade av, med Amalia vid armen, och Josef trängde sig genom porten in i trädgården, med Rebecka vid sin sida, nöjde sig den hederlige Dobbin med att giva sin arm åt schalarna och vid ingången betala för hela sällskapet.
Han vandrade helt blygsamt bakom dem, emedan han icke ville störa dem. Om Rebecka och Josef bekymrade han sig icke för ett öre, men han ansåg Amalia värdig självaste den lysande George Osborne, och då han såg det intagande paret vandra framåt gångarna, till den unga flickans undran och förtjusning, betraktade han hennes okonstlade sällhet med ett slags faderligt nöje. Måhända
