WILLIAM M. THACKERAY
sig med sällskapet vid supén, helst han just icke fann Vauxhallns förströelse så särdeles livande, men han vandrade två gånger framför den paviljong, där de nu förenade paren hade mötts, och ingen lade märke till honom. Det var dukat åt fyra. De båda paren pratade helt glatt och muntert, och Dobbin visste, att han var så totalt förgäten, som om han aldrig hade funnits till i denna världen.
— Jag skulle endast bli till överlopps, sade kaptenen för sig själv, i det han betraktade dem med en viss nedslagenhet. Jag gör bäst i att gå och språka med eremiten.
Därmed strövade han av bort från människosorlet och bullret och slamret vid banketten in i den mörka gång, vid vars slut den välbekante papperemiten levde. Detta var just icke så synnerligt roligt för Dobbin — och jag har själv av egen erfarenhet funnit, att en av de sorgligaste förlustelser, en ungkarl kan företaga sig, är att ensam besöka Vauxhalln.
De båda paren voro särdeles glada och belåtna i sin paviljong, där den mest förtjusande och förtroliga konversation ägde rum. Josef var nu i all sin glans och kommenderade kyparna med stort majestät. Han tillagade salladen och slog upp champagnen och skar kycklingarna och åt och drack lejonparten av förfriskningarna på bordet. Slutligen yrkade han på att man skulle taga in en bål punsch, eftersom alla människor drucko punsch i Vauxhalln.
— Kypare! en bål punsch!
Den där punschbålen var roten och upphovet till hela denna historia. Och varför icke en bål lika gärna som något annat? Var icke en bål blåsyra upphovet till att den fagra Rosamunda gick ur världen? Var icke en vinbål upphovet till Alexander den stores hädanfärd, eller påstår åtminstone icke doktor Lempriere detta? På samma sätt utövade denna punschbål sitt inflytande på huvudpersonernas öde i den "roman utan någon hjälte", vilken vi nu hålla på att berätta. Den utövade sitt in-
80
