Sida:Världsmarknaden del 1 1926.djvu/90

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

därefter trädde han in i paviljongen i ett mycket uppskakat tillstånd.

— Var i Herrans namn har du varit, Dobbin? sade Osborne och tog den vita kaschmirschalen från sin väns arm och svepte den omkring Amalia. Du måste nu göra nytta och taga vård om Josef här, medan jag för damerna till vagnen.

Josef ville stiga upp för att blanda sig i saken, men en enda knuff av Osbornes finger sände honom pustande och flämtande tillbaka ned igen, och löjtnanten var nu i stånd att föra damerna i säkerhet. Josef kastade slängkyssar åt dem, i det de avlägsnade sig och hickade: Gud signe er! Gud signe er! Därefter fattade han kapten Dobbins hand och meddelade denne herre hemligheten av sin kärlek, medan heta tårar runno utför hans feta kinder. Han tillbad den flicka, som just nu hade gått; han visste att han genom sitt uppförande hade krossat hennes hjärta; han skulle gifta sig med henne en följande morgon i S:t Georgeskyrkan; han skulle gå och knacka upp ärkebiskopen av Canterbury i Lambeth, ja, min själ skulle han inte det, för att allt skulle vara i ordning, och handlande i enlighet med denna vink, förmådde Dobbin honom helt listigt att lämna trädgården för att skynda till Lambethpalatset, men då de väl kommit ut genom porten, satte han honom helt ledigt upp i en hyrvagn, som avlevererade honom välbehållen vid hans bostad.

George Osborne å sin sida förde flickorna lyckligt och väl hem, och då porten tillslutits efter dem och han gick över Russell Square, skrattade han så, att han gjorde brandvakten högeligen förvånad. Amalia såg helt bedrövad på sin vän, under det de gingo upp till sig, och kysste henne och gick till sängs utan vidare samtal.

— Han måste nödvändigt fria i morgon! tänkte Rebecka. Han kallade mig fyra gånger sin själs älskling och tryckte min hand i Amalias närvaro. Han måste nödvändigt fria i morgon.

Detsamma tänkte även Amalia, och jag misstänker, att hon därjämte tänkte på den klänning hon skulle bära

82