VÄRLDSMARKNADEN
såsom brudtärna och på de presenter hon skulle giva sin söta lilla svägerska samt på en följande ceremoni, där hon kanske själv skulle komma att spela huvudrollen ec. etc. etc.
Ack, ni okunniga unga varelser, hur föga känna ni icke verkan av punsch och hur den kan martera en människas huvud på morgonkvisten! Själv kan jag av egen erfarenhet påstå och försäkra, att det icke finnes någon huvudvärk i hela världen lik den, som förorsakas av Vauxhallspunsch. Ehuru tjugu år sedan dess förflutit, kan jag ännu erinra mig följden av två glas — två vinglas! — icke mera än två, det bedyrar jag på mitt hedersord! — och Josef Sedley, som hade en leveråkomma, hade förtärt nära ett helt stop av denna avskyvärda blandning.
Denna följande morgon, på vilken Rebecka trodde, att hennes lyckas dag skulle randas, fann Sedley kvidande av smärtor, vilka pennan vägrar att skildra. Sodavatten var då ännu icke uppfunnet. Svagdricka — skall man väl tro det? — var den enda dryck, med vilken olyckliga manspersoner lindrade den feber, som den föregående nattens dryckeslag hade framkallat. George Osborne fann för detta skatteindrivaren i Boggley Wollah ligga kvidande på sin soffa med denna milda dryck framför sig. Dobbin var redan hos honom, vänligt pysslande med sin patient från den föregående kvällen. De båda officerarna betraktade den slagne dryckeshjälten, sneglade därefter på varandra och utbytte de ohyggligaste sympatetiska grin. Till och med själva Sedleys betjänt, den högtidligaste och mest städade herre, som hade en begravningsentreprenörs stumhet och värdighet, kunde knappast hålla sina anletsdrag i ordning, då han såg på sin olycklige husbonde.
— Mr Sedley var ovanligt vild i går kväll, sir, viskade han i förtroende till Osborne, då denne gick uppför trappan. Han ville nödvändigt slåss med hyrkuskdrängen, och kapten var tvungen att bära honom uppför trapporna i sina armar, alldeles som ett barn.
Ett ögonblickligt leende flög över mr Brushs anlete, då
