VÄRLDSMARKNADEN
— Ni skämtar då alltid! sade hon och log så oskyldigt hon kunde. Skämta på, mr Osborne, jag har ju ändå ingen som försvarar mig! och då han nu avlägsnade sig, och Amalia betraktade honom med förebrående blickar, kände George Osborne ett litet manligt samvetskval över att han hade visat denna hjälplösa varelse en onyttig ovänlighet.
— Min bästa Amalia, sade han, du är verkligen alltför god av dig. Du känner inte världen, men det gör jag, och din lilla vän måste lära sig att fatta sin ställning.
— Tror du inte att Josef tänker…
— Sannerligen, min söta vän, jag det vet. Kanhända och kanhända inte. Jag känner inte hans tankar. Jag vet bara, att han är en högst löjligt fåfäng och inbilsk herre och försatte min söta lilla flicka i en högst plågsam och löjlig ställning i går kväll. Min allra som sötaste, sötaste sötnos! Och därmed skrattade han igen och det så komiskt, att Amalia skrattade med.
Josef visade sig icke på hela dagen, men detta förorsakade icke Amalia någon oro, ty den lilla intrigmakerskan hade sänt sin page, mr Sambos adjutant, till mr Josefs bostad för att be om någon bok, som han hade lovat henne, och fråga hur det var med honom, och Josefs betjänt, mr Brush, hade svarat, att hans herre var sjuk och låg till sängs och hade doktorn hos sig. Han kommer nog i morgon, tänkte hon, men hade icke mod att yttra ett enda ord i detta ämne till Rebecka, vilken icke heller hänsyftade därpå under hela aftonen.
Men då de båda unga damerna den följande dagen sutto i soffan och låtsade arbeta eller skriva brev eller läsa romaner, trädde Sambo in i rummet med sin vanliga förbindliga grinmin, med ett paket under armen och ett brev på en bricka.
— Brev från mr Josef, miss, sade Sambo.
Hur Amalia darrade, då hon öppnade det!
Det lydde sålunda:
