WILLIAM M. THACKERAY
under oupphörligt skratt och i de mest löjliga ordalag för miss Sedley det ömkliga tillstånd, vari hennes bror befann sig.
— Jag tycker, att det är bra grymt av dig att skratta, George, sade hon och såg helt olycklig ut, men George skrattade endast så mycket mera åt hennes ömkliga och nedslagna min och fortfor att anse hela detta skämt i högsta grad muntert och underhållande, och då miss Sharp kom ned, gycklade han helt livligt med henne i anledning av den verkan, som hennes behag hade utövat på den tjocke civilisten.
— Ack, miss Sharp, om ni bara kunde se honom denna morgon, sade han, hur han ligger och kvider i sin blommiga nattrock och vänder sig på soffan! Om ni bara hade sett honom räcka ut tungan åt Gollop, apotekaren!
— Vilken menar ni? sade miss Sharp.
— Vilken? Å, kapten Dobbin naturligtvis, mot vilken vi, i förbigående sagt, voro så artiga förliden afton.
— Vi voro verkligen bra ovänliga emot honom, sade Amalia och rodnade betydligt. Jag — jag glömde honom alldeles.
— Naturligtvis gjorde du det, sade Osborne, ännu alltjämt skrattande. Man kan väl inte alltid tänka på Dobbin heller, min bästa Amalia. Kan man, miss Sharp?
— Med undantag av då han slog omkull vinglaset vid middagen, sade miss Sharp med en stolt min och en knyck på nacken, har jag inte skänkt kapten Dobbins tillvaro en enda tanke.
— Det är bra, miss Sharp, det ska jag tala om för honom, sade Osborne, och under det han talade, började miss Sharp få en känsla av misstroende och hat till denne unge officer, som var fullkomligt okunnig om att han hade ingivit en sådan.
— Jag tror, att den där tar sig friheten att göra narr av mig! tänkte Rebecka. Har han förlöjligat mig inför Josef? Har han skrämt honom? Kanske kommer han inte? Och ett töcken lade sig över hennes ögon, och hennes hjärta klappade våldsamt.
86
