Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/108

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

åtminstone så mycket att de taga sig ut som om de vore det. En rådman, som kommer från ett präktigt kalas, stiger icke ur sin vagn för att stjäla ett fårlår, men låt honom bara hungra, så få vi se om han icke kniper ett bröd. Becky tröstade sig med att sålunda balansera chanserna och utjämna fördelningen av gott och ont i denna världen.

Skog och mark, lundar, dammar, trädgårdar och alla rummen i det gamla hus, där hon för sju år sedan hade tillbragt ett par år, besöktes nu åter av henne med stort intresse. Hon hade varit ung här eller åtminstone jämförelsevis ung, ty hon kunde knappast erinra sig den tid, då hon verkligen var det — och hon erinrade sig sina tankar och känslor för sju år tillbaka och jämförde dem med dem, som hon nu hade, nu då hon hade sett världen och levat bland stort och förnämt folk och höjt sig över sin ursprungliga ringa ställning.

— Jag har höjt mig över dem därför, att jag har en smula huvud, medan nästan hela den övriga världen består av åsnor och narrar, tänkte Rebecka. Jag skulle nu inte kunna återgå och sällskapa med sådana personer, som jag träffade i min fars ateljé. Lorder komma till mig med stjärnor och band, i stället för fattiga artister med tobaksstrutar i fickorna. Jag har en gentleman till min man och en greves dotter till min svägerska i detta samma hus, där jag för några få år sedan var föga bättre än en tjänare. Men har jag det väl i det hela mycket bättre nu, än då jag var en fattig målares dotter och lurade kryddkrämaren på socker och te? Antag, att jag hade gift mig med Francis, som var så kär i mig — skulle jag väl då kunnat vara mycket fattigare än nu? Minsann önskar jag inte att jag kunde utbyta min samhällsställning och alla mina förnäma släktingar mot en hygglig summa i statsobligationer! Ty på sådant sätt var det som Becky uppfattade de mänskliga tingens flärd och fåfänglighet, och i denna trygga hamn var det, som hon skulle velat kasta ankar.

Måhända borde det ha fallit henne in, att det, att ha

102