VÄRLDSMARKNADEN
ÅTTONDE KAPITLET.
Som handlar om Osborneska familjen.
Ansenlig tid har förflutit, sedan vi sist sågo vår respektable vän, gamle mr Osborne vid Russell Square. Han har just icke varit den lyckligaste bland dödliga, sedan vi senast träffade honom. Händelser ha inträffat, vilka icke förbättrat hans lynne, och i flera fall än ett har han icke fått lov att få sin vilja fram. Att bli hindrad i denna resonabla önskan föreföll alltid den gamle herrn såsom en stor förnärmelse, och motstånd blev dubbelt retsamt, då gikt, ålderdom, enslighet och många gäckade förhoppningar förenade sin tyngd för att nedtrycka honom. Hans styva, svarta hår började gråna kort efter sonens död, hans ansikte blev mera rött, och hans händer skälvde alltmera, då han slog i sitt glas portvin. Han gjorde livet ättikssurt för sina kontorister i City, och hans familj därhemma var just icke mycket lyckligare. Jag tror knappast, att Rebecka, vilken vi ha sett fromt bedja om denna världens skatter, skulle velat byta sin fattigdom och sitt äventyrliga liv mot mr Osbornes pengar och den enformiga dysterhet, som omgav honom. Han hade friat till miss Swartz, men fått ett föraktfullt avslag av denna dams närmaste, som gifte henne med en ung ättelägg av skotsk adel. Han var man till att ha gift sig med en kvinna av lågt stånd för att sedan göra henne livet odrägligt, men han träffade icke på någon, som överensstämde med hans smak, och i stället tyranniserade han sin ogifta dotter därhemma. Hon hade en vacker vagn och vackra hästar och satt vid övre ändan av ett bord, som var belastat med det tyngsta silver; hon hade pengar i banken, en ståtlig betjänt, som följde henne när hon gick ut, oinskränkt
