Hoppa till innehållet

Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/122

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

hon den bästa av tröstare, i medgången den besvärligaste bland vänner och hyste ständigt en mycket god tanke om sig själv och ett okuvligt beslut att driva sin vilja igenom.

Bland annat hade hon även beslutit, att Glorvina skulle gifta sig med vår vän Dobbin. Mrs O'Dowd kände majorens utsikter och värderade hans goda egenskaper och det stora anseende han njöt inom sitt yrke. Glorvina, en mycket vacker, rödblommig, svarthårig, blåögd ung dam, som kunde rida en häst eller spela en sonat så gott som någon flicka i Irland, tycktes henne just vara den person, som var bestämd att betrygga Dobbins lycka — mycket mer än den där goda lilla svaga stackaren Amalia, som han prisade så mycket.

— Se bara Glorvina träda in i ett rum, plägade mrs O'Dowd säga, och jämför henne med den stackars mrs Osborne, som inte skulle kunna säga bu åt en ko! Hon är värdig er, major. Ni är en lugn och stilla man och behöver någon, som talar för er, och ehuru hon inte är av så gott blod som Malonys eller Molloys, så försäkrar jag er, att hon är av en så gammal familj, att varje adelsman skulle vara stolt över att få gifta sig inom den.

Men innan Glorvina hade fattat sitt beslut att kuva major Dobbin med sina behag, måste det medgivas, att hon hade prövat dem icke så litet på andra håll. Hon hade under en säsong vistats i Dublin och Gud vet hur många i Cork, Killarney och Mallow. Hon hade koketterat med alla giftasfärdiga officerare, som depåerna i hennes land kunde framvisa, och för varje ung lantjunkare, som kunde anses för ett lämpligt parti. Hon hade varit förlovad ett halvt tjog gånger och hade under hela vägen till Madras koketterat för kaptenen och sekonden ombord på ostindiefararen. Hon hade nu tillbragt en säsong i Madras. Envar beundrade henne där och dansade med henne, men ingen, som var värd att gifta sig med, ville fria till henne. En eller ett par ytterligt unga subalterner suckade för henne, och ävenledes en eller ett par skägglösa civilister, men dessa förkastade hon, såsom under sin värdighet, och andra yngre mör blevo gifta före henne. Det

116