VÄRLDSMARKNADEN
finns kvinnor, och det vackra kvinnor till på köpet, som ha en sådan där otur. De förälska sig med den allra största frikostighet, de rida och promenera tillsammans med halva officerskåren, men fortfara ändock att gå ogifta som förut. Glorvina påstod, att om icke lady O'Dowds olycksaliga tvist med domarens fru hade varit, skulle hon ha gjort ett gott parti i Madras, där gamle mr Chutney, som stod i spetsen för den civila ämbetsmannakåren (och som sedan gifte sig med miss Dolby, en ung dam av endast tretton års ålder, som nyss hade kommit dit ut från en skola i Europa), just var på väg att fria till henne.
Nå ja, ehuru lady O'Dowd och Glorvina grälade långa stunder varje dag och rörande nästan vartenda upptänkligt ämne (sannerligen, om icke Mick O'Dowd hade haft en ängels lynne, skulle två sådana kvinnor, ständigt kacklande i hans öron, ha drivit honom från vettet), så kommo de likväl överens i den punkten, att Glorvina skulle gifta sig med major Dobbin, och voro fast beslutna att icke lämna majoren i fred, förrän saken var uppgjord. Okuvad av fyrtio eller femtio föregående nederlag, började Glorvina lägga ut sina snaror för honom. Hon sjöng oupphörligt irländska melodier för honom och frågade så ofta och patetiskt: "Vill du till lunden gånga?" att det var rentav förvånande, hur en man med känsla kunde motstå en sådan inbjudning. Hon var ständigt färdig att som en annan Desdemona lyssna till och gråta över berättelserna om hans faror och fälttåg. Det har blivit nämnt, att vår käre gamle vän plägade i enrum öva sig på flöjt, och Glorvina envisades att spela duetter med honom, och lady O'Dowd brukade stiga upp och helt okonstlat lämna rummet, då det unga paret var på detta sätt sysselsatt. Glorvina tvang majoren att rida ut med henne på morgnarna. Hela kantonementet såg dem fara ut och komma tillbaka. Hon skrev ständigt biljetter till honom och bad att få låna böcker av honom och strök stora blyertsstreck vid sådana känslofulla eller humoristiska ställen, som väckte hennes sympati. Hon lånade av
