WILLIAM M. THACKERAY
honom hans hästar, hans tjänare, hans skedar och hans palankin — icke underligt således, att det allmänna ryktet utpekade henne såsom hans tillkommande och att majorens systrar i England inbillade sig, att de skulle få en svägerska.
Dobbin, som blev på detta kraftiga sätt bestormad, var under tiden i ett tillstånd av det mest avskyvärda lugn. Han brukade skratta, då de unga männen vid regementet skämtade med honom om Glorvinas uppenbara inviter. — Ba! sade han. Hon bara övar sig på mig, liksom på mrs Tozers piano, därför att detta är det instrument, som är närmast till hands. Och så fortfor han att rida ut med henne och avskriva noter och verser i hennes album och spela schack med henne i all beskedlighet, ty dessa äro de enkla nöjen, med vilka några officerare i Indien äro vana att sysselsätta sina lediga stunder, medan andra med mindre husligt sinnelag jaga vilda svin och skjuta beckasiner eller spela och röka cigarr och tömma sin grogg. Vad beträffar sir Michael O'Dowd, så nekade han helt tvärt att ha någonting att skaffa med hela komplotten, ehuru hans hulda maka och svägerska lågo över honom att han skulle förmå majoren att förklara sig och icke fortfara att plåga en stackars oskyldig flicka på detta skamliga sätt. — Majoren är tillräckligt stor för att sköta sig själv, sade sir Michael, och när han vill ha dig, säger han nog till. Eller också slog han bort saken med skämt och sade, att Dobbin ännu var alltför ung för att sätta bo och att han hade skrivit hem för att begära lov därtill av sin mamma. Ja, han gick ännu längre och varnade majoren i enrum och sade: — Akta dig, min kära Dob, kvinnfolken ha sattyg i sinnet — gumman min har nyss fått en låda handskar från Europa, och det har kommit en ljusröd sidenklänning till Glorvina, som ska riktigt göra kol på dig, om det står i kvinnas eller sidens makt att göra det.
Men sanningen är den, att varken skönhet eller elegans kunde besegra honom. Vår hederlige vän hade endast en enda kvinna i sitt huvud, och hon liknade icke Glorvina
118
