WILLIAM M. THACKERAY
ögon och något ljust hår, stark till växten, men mild och högsint i hjärtat, ömt fäst vid alla som voro goda mot honom — vid sin ridhäst — vid lord Southdown, som hade givit honom den — vid stalldrängen, som hade hand om den — vid kokerskan, som serverade honom med spökhistorier om aftonen och en hel hop läckerheter från middagen — vid Briggs, som han plågade och skrattade åt — och framför allt vid fadern, vars ömhet för gossen även var märkvärdig att skåda. Vad hans mor angår, så hade denna sköna drömsyn så småningom förbleknat. På nära två år hade hon knappast talat med barnet. Hon kunde icke med honom. Han hade mässling och kikhosta och tråkade ut henne.
En dag, då han stod nere i förstugan till första våningen, sedan han hade smugit sig ned från de övre regionerna, lockad av sin mors röst, som sjöng för lord Steyne, öppnades salongsdörren hastigt och röjde den lille lyssnaren, som endast ett ögonblick förut hade stått försänkt i hänryckning över den vackra musiken.
Hans mor kom nu ut och gav honom ett par kraftiga örfilar. Han hörde ett skratt från markisen där inne (som fann sig road av detta fria och öppna avslöjande av Beckys lynne) och flydde ned till sina vänner i köket, där han överlämnade sig åt ett våldsamt utbrott av sorg.
— Det är inte därför att det gör ont, flämtade lille Rawdon, det är bara — bara, och slutet av meningen dränktes i tårar och snyftningar. Det var den lille gossens hjärta som blödde. Varför kan jag inte få höra henne sjunga? Varför sjunger hon aldrig för mig, såsom hon gör för den där skallige mannen med de stora tänderna? Dessa utrop av raseri och sorg framstöttes med åtskilliga mellanskov. Kokerskan såg på huspigan, huspigan såg slugt på betjänten — den förfärliga köksinkvisitionen, som sitter till doms i varje hus och känner till allting, satt i detta ögonblick till doms över Rebecka.
Efter denna tilldragelse växte moderns motvilja till hat; medvetandet om att barnet var i huset var en förebråelse och en plåga för henne. Hans blotta åsyn för-
132
