Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/148

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

Det var därför som den slipade diplomaten hade blivit så gästfri, som han var så frikostig mot barmhärtighetsinrättningar, så vänlig mot domprostar och domkapitel, så liberal att giva och mottaga middagsbjudningar, så ovanligt artig och nedlåtande mot förpaktare på torgdagar och så livligt intresserad för grevskapets angelägenheter och — därför var det även som julen på Drottningens Crawley var den gladaste man hade sett därstädes på mången god dag.

På juldagen var en stor familjefest. Alla prästgårds-Crawleys kommo till middagen. Rebecka var så öppen och så glad och vänlig mot mrs Bute, som om denna dam aldrig varit hennes fiende, så ömt intresserad för de kära flickorna och så förvånad över de framsteg de hade gjort i musik sedan hennes tid och begärde dakapo en av duetterna ur de stora sångböckerna, som James mot sin vilja hade måst bära med sig under armen från prästgården. Mrs Bute var naturligtvis tvungen att iakttaga ett hövligt uppförande mot den lilla äventyrerskan — ehuru hon lika naturligt sedan tog sin skada igen genom att efteråt tala med sina döttrar om det löjliga och orimliga i att sir Fox behandlade sin svägerska med så mycken aktning. Men James, som hade suttit bredvid henne vid middagsbordet, förklarade henne vara "tusan så trevlig", och samtliga prästgårdsfamiljen höll med en mun med om, att lille Rawdon var en vacker gosse. De respekterade en möjligen blivande baronet i gossen, mellan vilken och titeln endast stod den lille sjuklige, bleke Fox Binkie.

Barnen voro mycket goda vänner. Fox Binkie var en alltför liten hund för att leka med en så stor hund som Rawdon, och Mathilda, som endast var en flicka, var naturligtvis icke ett passande sällskap åt en ung herre om nära åtta års ålder, som snart skulle komma att gå i jacka. Han tog genast väldet över detta lilla sällskap, och den lilla flickan och den lille gossen följde honom omkring med stor vördnad vid sådana tillfällen, då han nedlät sig att leka med dem. Hans glädje och förtjusning över landet voro obeskrivliga. Köksträdgården behagade

142