WILLIAM M. THACKERAY
ställde de sig på något avstånd med upplyftade käppar i handen, medan en liten ivrig tax, som knappast kunde andas av oro och iver, stod orörlig på tre ben och lyssnade till råttornas pipande därunder. Slutligen togo råttorna i sin förtvivlan mod till sig och störtade upp på ladugolvet, varvid taxen gjorde ända på en och skogvaktaren på en annan, medan lille Rawdon av iver och sinnesrörelse icke träffade sin råtta, men däremot halvt dödade en av vässlorna.
Men den härligaste dagen av dem alla var den, på vilken sir Huddlestone Fuddlestones hundar samlade sig på Drottningens Crawleys gräsplan.
Detta var en ståtlig syn för lille Rawdon. Klockan halv elva synes Tom Moody, sir Huddlestone Fuddlestones överjägare, trava uppför allén, följd av åtskilliga koppel präktiga hundar i en kompakt massa, medan eftertruppen bildas av två underjägare, klädda i nedfläckade scharlakansröda rockar — lätta ynglingar med skarpa drag, ridande på magra hästar av ädelt blod och ägande en underbar färdighet i att slänga snärtarna på sina långa, tunga ridspön mot den tunnaste delen av skinnet på varje hund, som vågar begiva sig ett stycke ut på sidan från de övriga eller ens så mycket som att kasta en sidoblick på de harar och kaniner, som springa upp mittunder deras näsa.
Därefter kommer gossen Jack, Tom Moodys son, som väger fyra pund och är fyrtioåtta tum lång och aldrig kommer att bli större eller tjockare. Han sitter uppspetad på en stor mager jakthäst, halvt betäckt av en väldig sadel. Detta djur är sir Huddlestone Fuddlestones favorit, Nob. Andra hästar, ridna av andra små gossar, anlända alltemellanåt, väntande på sina herrar, som komma galopperande på andra hästar.
Tom Moody rider upp till stora porten, där han välkomnas av taffeltäckaren, som bjuder honom något att dricka, men som han avböjer. Han och hans koppel draga sig därefter tillbaka till en avstängd del av gräsplanen, där hundarna rulla sig i gräset och leka med eller morra
144
