Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/164

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

taren visade en särdeles sur och butter min, kryddkrämaren var nästan oförskämd, lille George hade ett par, tre gånger knotat över middagen, och Amalia, som för sin egen del skulle ha varit belåten med en skiva bröd till middagen, kunde icke undgå att märka, att hennes son icke fick vad han skulle ha och köpte därför ett och annat smått och gott åt honom för sina egna pengar.

Slutligen talade de om för henne, hur sakerna stodo. Amalia hade just fått sitt lilla kvartal och skulle av detta taga av en liten summa till betalande av nya kläder, som hon hade beställt åt George. Nu berättade modern, att Josef icke hade skickat några pengar, att familjen befann sig i de största bekymmer och att Amalia borde ha märkt det förut, men hon brydde sig icke om något eller någon, utom George. Vid dessa ord sköt hon alla pengarna över bordet utan ett ord till sin mor och gick upp till sitt rum för att gråta i tysthet, och det mest påkostande av allt var, att hon nu måste gå och kontramandera beställningen av hennes älsklings kläder, som hon hade ämnat honom till jul och vilkas snitt och mod hon hade bestämt under många samtal med en liten modehandlerska, hennes vän. Kanske var det dock ännu värre, då hon måste tala om saken för George, som stämde upp en hög klagovisa. Varenda gosse fick nya kläder till jul. De andra skulle skratta åt honom. Han ville ha nya kläder. Hon hade lovat honom dem. Den stackars änkan hade endast kyssar att giva honom. Hon lagade och lappade de gamla kläderna under tårar och började därefter att söka bland sina små prydnader för att se om hon icke skulle kunna sälja någonting för att skaffa de önskade nya kläderna. Jo, där var hennes ostindiska schal, som Dobbin hade skickat henne. Hon erinrade sig, att hon i forna dagar hade följt med sin mor till en vacker bod med ostindiska varor, där damerna köpte och kursade med dylika slags saker. Hennes kinder glödde och hennes ögon strålade av glädje, då hon tänkte på denna utväg, och hon kysste George, då han på morgonen gick i skolan och log glatt åt honor. Gossen såg att det låg goda nyheter i hennes blick.


158