Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/18

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

för sin sons sista bedrifter. Hans begravningsplats hade han redan sett; ja, han hade begivit sig dit genast vid sin ankomst till Brüssel. Georges kropp låg på Laekens vackra begravningsplats strax invid staden, på vilken plats George, då han en gång besökte den i sällskap med några glada kamrater, helt skämtsamt hade sagt att han skulle vilja bli begraven. Här var det också, som den unge mannen blev lagd av sin vän, i det oinvigda hörnet, medelst en liten bäck skild från templen och städerna och den plantering av blommor och buskar, varunder de katolska invånarnas döda kroppar vila. Det förekom den gamle Osborne såsom en förödmjukelse att tänka sig, att hans son, en engelsk gentleman och en kapten vid den ryktbara engelska armén, icke skulle anses värdig att vila på den mark, där simpla utlänningar voro begravna. Vilken av oss kan väl säga, hur mycken fåfänga döljer sig i vårt varmaste deltagande för andra och hur självisk vår kärlek är? Gamle Osborne spekulerade icke mycket över sina känslors blandade natur och över hur hans instinkt och hans egoism kämpade med varandra. Han trodde fullt och fast, att allt vad han gjorde var rätt, att han vid alla tillfällen borde få sin vilja fram — och lik en orms eller en getings gadd rusade hans hat, beväpnat och giftigt, ut mot allt, som liknade ett motstånd. Han var lika stolt över sitt hat som över allt annat. Att alltid ha rätt, att alltid kliva framåt och aldrig hysa ett ögonblicks tvekan, äro icke dessa de stora egenskaper, varigenom den andliga slöheten lyckas att intaga första platsen i världen?

Då mr Osbornes vagn efter färden till Waterloo närmade sig stadens portar vid solnedgången, möttes den av en annan vagn, i vilken sutto ett par damer och en herre och vid vars sida en officer red. Osborne ryckte häftigt till, och sergeanten, som satt vid hans sida, kastade en förvånad blick på sin granne, i det han rörde vid sin mössa för officeren, som mekaniskt besvarade hans hälsning. Det var Amalia med den lytte fänriken vid sin sida, och mittemot henne satt hennes trogna vän mrs O'Dowd.


12