Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

VÄRLDSMARKNADEN

Det var Amalia, men hur förändrad och olik den friska och täcka flicka, som Osborne hade känt! Hennes ansikte var vitt och magert; hennes vackra bruna hår var benat under en änkemössa, och hennes ögon stodo stela och stirrande. De stirrade rakt i ansiktet på Osborne, då vagnarna foro förbi varandra, men hon kände icke igen honom, och han kände icke heller igen henne, förrän han såg upp och såg Dobbin rida vid hennes sida, och nu förstod vem det var. Han hatade henne. Han visste icke, hur bittert han hatade henne, förrän han fick se henne. Då hennes vagn hade farit förbi, vände han sig om och stirrade på sergeanten med en förbannelse och ett vilt trots i sin blick, som om han velat säga till denne, som icke kunde låta bli att se förvånad på honom: — Hur vågar ni se så där på mig? Ja, jag hatar henne. Det är hon som krossat alla mina förhoppningar och all min stolthet.

— Säg åt den lymmeln till kusk, att han kör på! ropade han till betjänten på kuskbocken.

En minut därefter kom en häst galopperande efter vagnen, och Dobbin red fram till vagnsdörren. Hans tankar voro annorstädes, då vagnarna foro förbi varandra, och det var icke förrän han hade ridit några steg framåt, som han erinrade sig att det var Osborne som nyss hade farit förbi honom. Han vände sig om för att se, om åsynen av hennes svärfar hade gjort något intryck på Amalia, men den stackars flickan visste icke vem det var som hade farit förbi.

William, som dagligen plägade följa henne på hennes utfärder, tog nu upp sin klocka, gjorde några ursäkter i anledning av ett möte, som han plötsligt kom ihåg att han hade avtalat, och red bort. Hon märkte likväl ingendera delen och satt endast och stirrade framför sig.

— Mr Osborne! mr Osborne! ropade Dobbin, i det han kom ridande fram till vagnen och sträckte fram sin hand. Osborne gjorde icke någon rörelse för att fatta den, utan ropade ännu en gång och med en ny ed åt betjänten, att vagnen skulle köra fortare. Dobbin lade nu sin hand på vagnsdörren och sade:


13