Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/185

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

VÄRLDSMARKNADEN

och som kom fram med alla sina stjärnor och ordnar och band och kraschaner och ägnade den lilla damen en särskild uppmärksamhet, visste varifrån juvelerna kommo och vem som hade betalt dem.

I det han bugade sig över henne, log han och citerade de utnötta, men vackra raderna ur Popes bekanta skaldestycke, där det om Belindas diamanter säges, att judar kunde kyssa och otrogna tillbedja dem.

— Men jag hoppas att ers härlighet är rättrogen, sade den lilla damen med en knyck på nacken. Och många damer runtomkring viskade och talade, och många herrar nickade och viskade, då de sågo den påtagliga uppmärksamhet, som denne förnäme herre ägnade den lilla äventyrerskan.

De närmare detaljerna rörande mötet mellan Rebecka Crawley, född Sharp, och hennes herre och konung anstår det icke en så svag och oerfaren penna att skildra. De bländade ögonen tillsluta sig vid denna höga tanke. Lojal vördnad och känslan för det passande mana själva inbillningen att icke se sig alltför skarpt och djärvt omkring i det kungliga audiensrummet och att snabbt, tyst, vörd nadsfullt och med en djup bugning gå baklänges ut från den höga närvaron.

Så mycket torde vi emellertid kunna säga, att det efter detta möte icke i hela London fanns ett mera lojalt hjärta än Beckys. Kungens namn låg ständigt på hennes läppar, och han förklarades av henne vara den mest förtjusande bland män. Hon begav sig till Colnaghis och beställde det vackraste porträtt av honom, som konst hade frambragt och kredit kunde köpa. Hon valde den där ryktbara avbildningen, på vilken den bäste av monarker framställes i överrock med pälsbräm och knäbyxor och silkesstrumpor, sittande på en soffa och med ett enfaldigt leende tittande fram under sin knollriga bruna peruk. Hon lät måla honom på en brosch och bar honom vid sitt bröst — ja, hon roade och på samma gång något tröttade sina bekanta med sitt ständiga tal om hans eleganta sätt och hans skönhet. Vem vet? Kanske tänkte den lilla

179