Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/184

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

— Gissa! sade hon till sin man. Ack, du kära, enfaldiga man, fortfor hon, var tror du väl att jag skulle ha fått dem, med undantag av det lilla låset, som en kär vän till mig gav mig för länge sedan? Naturligtvis har jag hyrt dem. Jag har hyrt dem hos Polonius vid Coventry Street. Du måtte väl aldrig tro, att alla de diamanter, som fara till hovet tillhöra dem som bära dem, liksom de där vackra stenarna, som lady Jane har och som äro bra mycket vackrare än någon av dem som jag bär.

— De äro familjejuveler, sade sir Fox och såg åter orolig ut. Och under denna familjekonversation rullade vagnen nedåt gatan, till dess att dess laddning slutligen avlastades vid porten till palatset, där suveränen satt i ståt och gala.

De diamanter, som hade väckt Rawdons beundran, gingo aldrig tillbaka till mr Polonius vid Coventry Street, och denne begärde heller aldrig att återfå dem, men de gingo tillbaka till en liten enskild gömma i ett gammalt skrin, som Amalia Sedley hade givit henne för många år tillbaka och i vilket Becky förvarade en hop nyttiga och kanske även dyrbara saker, om vilka hennes man icke visste någonting. Att veta litet eller intet ligger i somliga äkta mäns natur. Och i hur många fruars natur ligger det väl att dölja och gömma? O, mina damer, hur många av er ha hemliga räkningar hos modehandlerskan? Hur många av er ha klänningar och armband, vilka ni icke våga visa och vilka ni bära med bävan och skälvan? — medan ni med glada leenden söka tjusa er man vid er sida, vilken icke kan skilja den nya sammetsklänningen från den gamla eller det nya armbandet från fjolårets, eller har någon aning om att den trasgranna gula spetslångschalen kostar fyrtio guinéer och att madame Robinot varje vecka skriver björnbrev för att få sina pengar!

Sålunda visste Rawdon ingenting om de präktiga diamantörhängena eller det lysande briljantsmycke, som prydde hans makas fagra barm, men lord Steyne, som var på sin plats vid hovet som en av de höga hovfunktionärerna och ett av den engelska tronens mest lysande stöd

178