VÄRLDSMARKNADEN
inte bli i stånd att hålla er uppe där, ni enfaldiga lilla toka, ty ni har inga pengar.
— Ni skaffar oss nog en plats, inföll Becky så hastigt som möjligt.
— Ni har inga pengar och ni vill tävla med dem som ha sådana. Ni lilla lerkruka vill simma nedåt strömmen tillsammans med de stora kopparkittlarna. Alla kvinnor äro likadana. Envar strävar efter det som inte är värt att sträva efter. Jag åt middag med kungen i går, och vi hade helt simpelt fårkött och rovor till middagen. Ni vill komma till Gaunt House och lämnar inte en stackars gammal man ett ögonblicks ro, innan ni kommit dit. Ni kommer att bli alldeles uttråkad där. Jag för min del är det. Min hustru är lika munter som lady Macbeth, och mina döttrar äro lika glada och trevliga som Regan och Goneril.[1] Jag vågar inte sova i vad de kalla min sängkammare. Sängen är lik Sankt Peters baldakin, och tavlorna skrämma mig. Jag har en liten bronssäng i ett toalettrum och en tagelmadrass, likt en eremit. Jag är en eremit. Hahaha! ni kommer att bli bjuden till middag i nästa vecka. Men akta er för fruntimren. Hur de skola söka att kväsa er!
Detta var ett långt tal av en fåordig man sådan som lord Steyne, och det var ändock icke det första han den dagen hade hållit till Beckys förmån.
Briggs såg upp från sitt arbetsbord, vid vilket hon satt i andra ändan av rummet, och drog en djup suck, då hon hörde den höge markisen tala så där lättsinnigt om hennes kön.
— Om ni inte kör bort den där avskyvärda fårhunden, sade lord Steyne med en ursinnig blick över sin axel, så kommer jag att laga så att hon blir förgiftad.
— Jag låter alltid min hund äta av min egen tallrik, sade Rebecka med ett skälmaktigt skratt, och sedan hon en stund njutit av den misslynta minen hos hans härlighet, som hatade Briggs för att hon störde hans mellan fyra ögon med den vackra överstinnan, kände hon slutligen medlidande med sin beundrare, ropade på Briggs,
- ↑ Kung Lears elaka döttrar.
