Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/190

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

prisade det vackra vädret och bad henne taga gossen med sig ut på en liten promenad.

— Jag kan inte avskeda henne, sade Becky kort därpå, efter en liten stunds tystnad och i en mycket dyster ton. Hennes ögon fylldes av tårar medan hon talade, och hon vände bort sitt huvud.

— Ni är väl skyldig henne sin lön, förmodar jag? sade lord Steyne.

— Värre än så, sade Rebecka, ännu alltjämt med nedslagna ögon. Jag har ruinerat henne!

— Ruinerat henne? — Varför kör ni inte henne då på porten? frågade lorden.

— Ni karlar kunna göra sådant, svarade Becky i bitter ton. Vi kvinnor äro inte lika elaka som ni. Förlidet år, då vi voro reducerade till vår sista guiné, gav hon oss allt vad hon ägde. Hon ska aldrig lämna mig förrän vi själva äro fullständigt ruinerade, vilket inte tycks komma att dröja så länge, eller till dess jag kan betala henne på öret vad jag är henne skyldig.

— Se så, för tusan! Och hur mycket är det? frågade lorden. Och då Becky nu tänkte på hans stora tillgångar, nämnde hon icke endast den summa hon hade lånat av Briggs, utan en som utgjorde ungefär dubbla beloppet.

Detta fick lord Steyne att brista ut i ett annat kort och energiskt uttryck av vrede, varvid Rebecka ännu mera hängde huvudet och grät bitterliga.

— Jag kunde inte hjälpa det. Det var min sista utväg. Jag vågar inte tala om det för min man. Han skulle taga livet av mig, om han visste vad jag gjort. Jag har förtegat det för alla utom för er — och ni avtvang mig min hemlighet. Ack, vad ska jag göra, lord Steyne? Jag är mycket, mycket olycklig!

Lorden svarade endast med att häftigt trumma på bordet och bita sig i naglarna. Slutligen slängde han hatten på huvudet och rusade ut ur rummet. Rebecka steg icke upp från sin djupt bedrövade ställning, förrän porten slogs igen efter honom och hans vagn rullade bort. Nu reste hon sig upp, med de gröna ögonen glimmande av

184