VÄRLDSMARKNADEN
rock och bränd peruk, som brukade intaga sin ensliga middag på klubbarna. Han tyckte icke om att dinera hos lord Steyne numera. De hade i ungdomen tävlat på nöjets rännarbana, där Bareacres hade varit den vinnande. Men Steyne hade bättre botten än han och hade stått sig vida bättre. Markisen var en tio gånger större man nu, än den unge lord Gaunt av år 1785, och Bareacres hade en gång för alla avträtt från tävlingsplatsen — gammal, bankrutterad och bruten till själ och kropp. Han hade lånat alldeles för mycket pengar av lord Steyne för att finna det angenämt att ofta möta sin gamle kamrat. Den senare plägade, då han ville visa sig riktigt glad och munter, fråga lady Gaunt, varför icke hennes far på så länge hade kommit och besökt henne.
— Han har inte varit här på fyra månader, kunde lord Steyne säga. Jag kan alltid med tillhjälp av min bankbok säga, när jag haft ett besök av Bareacres. Det är verkligen riktigt trevligt, mina damer, att veta, att jag håller bank åt en av mina söners svärfäder, medan den andre håller bank åt mig!
Rörande de övriga lysande personer, vilka Becky hade den äran att träffa vid denna sin första presentation i den stora och förnäma världen, anstår det icke författaren att nämna mycket. Där var hans excellens fursten av Peterwardein med sin furstinna, en förnäm herre med hårt åtdragen midja och ett brett militäriskt bröst, varpå hans ordenskraschan lyste präktigt, samt med Gyllene Skinnets röda band kring sin hals. Han var ägare av otaliga fårahjordar.
— Betrakta hans ansikte! viskade Rebecka till lord Steyne. Han måste bestämt härstamma från ett får!
Hans excellens' ansikte, som var långt, högtidligt och vitt, liknade även verkligen en vördnadsvärd vädurs, kring halsen på vilken man bundit ett rött band.
Där var mr John Paul Jefferson Jones, som hade titel av attaché vid den amerikanska beskickningen och som var korrespondent åt New York-Demagogen, vilken herre, under en paus i konversationen vid middagsbordet, frå-
