WILLIAM M. THACKERAY
sätt. Jag hade den lyckan att sammanträffa med lady Bareacres på hertiginnans av Richmond bal, aftonen före slaget vid Waterloo, och jag erinrar mig att jag såg ers nåd och lady Blanche, er dotter, sitta i vagnen ute i inkörsporten till hotellet, i avvaktan på hästar. Jag hoppas, att ers nåd lyckades rädda sina diamanter.
Envar såg på sin granne. De ryktbara diamanterna hade, efter vad det synes, gått sin kos på ett tämligen ryktbart sätt, varom Becky naturligtvis icke visste någonting. Rawdon Crawley drog sig undan i en fönstersmyg tillsammans med lord Southdown, där den senare hördes skratta ofantligt, då Rawdon berättade honom historien om hur lady Bareacres saknade hästar och klottrade ett brev till mrs Crawley, med anhållan att få köpa ett par.
— Jag tror inte, att jag behöver frukta den där kvinnan, tänkte Becky, och lady Bareacres växlade rädda och vredgade blickar med sin dotter och drog sig undan till ett bord, där hon med utomordentlig iver och energi började bläddra i planschverk.
Då potentaten från Donau trädde in bland sällskapet, började samtalet föras på franska, och lady Bareacres och de yngre damerna funno nu till sin stora förödmjukelse, att mrs Crawley var vida mera hemmastadd i detta språk och talade det med en vida bättre prononciation än de. Becky hade under vintern 1816—17 sammanträffat med andra ungerska magnater i Paris, och frågade nu efter sina vänner med livligt intresse. De utländska personagerna trodde, att hon var en mycket förnäm och distingerad dam, och fursten och furstinnan frågade flera gånger lord Steyne och markisinnan, vilka de förde ned till middagen, vilken den där lilla damen var, som talade så väl.
Sedan tåget hade blivit ordnat på det av den amerikanske diplomaten beskrivna sättet, tågade man av till det rum, där banketten serverades, och som jag vill, att min läsare skall njuta av denna, ger jag honom lov att tänka sig densamma just sådan som han skulle önska sig den.
Men det var då damerna blevo allena, som Becky visste
194
