VÄRLDSMARKNADEN
att den hetaste striden skulle börja, och den lilla damen befann sig också ganska riktigt i detta ögonblick i en sådan ställning, att hon måste medgiva, att lord Steyne hade haft skäl att varna henne för att giva sig in i en societet av damer, som stodo över hennes egen sfär. Då den stackars lilla Rebecka, sedan hon blivit allena med damerna, gick fram till kaminen, dit dessa storheter hade begivit sig, troppade de förnäma damerna av och togo bordet med planschverken i besittning, och då Becky följde dem dit, tågade de åter, en och en, bort till kaminen. Då hon försökte att tala med ett av barnen (i vilka hon var mycket förtjust i sällskap eller på offentliga ställen), kallades master George Gaunt bort av sin mamma, och främlingen behandlades så grymt, att lady Steyne själv slutligen tyckte synd om henne och gick fram och talade vänligt med henne.
— Jag har hört av lord Steyne, sade hon, medan hennes bleka kinder glödde av en djup rodnad, att ni sjunger och spelar mycket vackert, mrs Crawley. Skulle ni vilja göra mig det nöjet att sjunga för mig?
— Jag vill göra vad som helst, som kan bereda lord Steyne eller er något nöje, sade Rebecka, uppriktigt tacksam, och slog sig ned vid pianot och började sjunga.
Hon sjöng religiösa sånger av Mozart, vilka hade varit lady Steynes älsklingsstycken i hennes ungdom, och sjöng dem på ett så ljuvt och ömt sätt, att denna dam, sedan hon en stund stått i närheten av pianot, slog sig ned bredvid det och lyssnade, till dess tårarna runno nedför hennes kinder. Det är visserligen sant, att de andra damerna i andra ändan av rummet, som bildade oppositionen, underhöllo ett högt och oavbrutet sorl av prat, men lady Steyne hörde icke detta buller. Hon var nu ett barn igen — och hade genom en fyrtio års vildmark vandrat tillbaka till sitt Covent Garden. Orgeln i kapellet hade spelat dessa samma toner, och organisten, den syster, som hon älskade mest av hela församlingen, hade lärt henne dem under dessa tidiga, lyckliga dagar. Hon
