Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/207

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

VÄRLDSMARKNADEN

stackars flickan nu var besegrad. Domen hade nu fallit. Hennes barn måste lämna henne och gå bort till andra — för att glömma henne. Hon måste avstå från sin enda skatt — hennes glädje, hopp, kärlek och dyrkan — nästan hennes gud! Och sedan — sedan skulle hon gå till George, och de skulle vaka över gossen och vänta på honom, till dess han komme till dem i himlen.

Hon satte på sig sin hatt, nästan utan att veta vad hon gjorde, och gick ut framåt den väg, på vilken George plägade komma från skolan och vilken hon plägade gå för att möta honom på hemvägen. Det var en dag i maj och en halv lovdag. Häckarna, mellan vilka hon vandrade fram, hade redan spruckit ut, vädret var strålande, och gossen kom springande emot henne, sjungande och blomstrande av hälsa och med sina skolböcker dinglande på ryggen i en läderrem. Där var han. Båda hennes armar lågo omkring honom. Nej, det var omöjligt! De kunde icke vara på väg att skiljas!

— Vad är det åt dig, mamma? sade han. Du ser så blek ut!

— Ingenting, mitt barn! sade hon och lutade sig ned och kysste honom.

Denna afton lät Amalia gossen läsa för henne historien om Samuel och hur Hanna, hans mor, sedan hon hade avvant honom, förde honom till översteprästen Eli för att han skulle tjäna Herren. Och så läste han Hannas lovsång, där det heter, att det är ingen tröst utan Gud och att ingen tröst är såsom vår Gud, att Herren dödar och giver liv och förnedrar och upphöjer, och att ingen förmår något av sin egen kraft. Och så läste han, hur Samuels moder gjorde honom en liten kjortel och förde den med sig till honom år från år, då hon varje år kom för att offra offer. Därpå gjorde hon en liten enkel utläggning av denna rörande berättelse. Hur Hanna, ehuru hon älskade sin son så högt, lämnade honom ifrån sig på grund av sitt löfte, hur hon ständigt måste ha tänkt på honom, då hon satt och sömmade den lilla kjorteln, och hur Samuel säkerligen aldrig glömde sin mor, och hur

201