Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/208

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

lycklig hon måste ha känt sig, då den tid kom, då hon fick se sin gosse och såg hur han växte upp till att bli god och vis. Denna lilla predikan uttalade hon med mild och högtidlig röst och torra ögon, till dess hon kom till skildringen av deras möte — då hon plötsligt tystnade, slöt gossen med överströmmande hjärta till sitt bröst och vaggade honom i sina armar och grät tyst över honom i en from, men sönderslitande själskamp.

Då hennes beslut nu var fattat, började hon vidtaga sådana mått och steg, som hon ansåg lämpliga för befordrandet av det mål, hon hade föresatt sig. En dag fick miss Osborne vid Russell Square (Amalia hade icke skrivit namnet eller husnumret på tio år, och hennes ungdoms historia trädde fram för henne då hon skrev utanskriften) ett brev från Amalia, vilket fick henne att rodna starkt och se bort till sin far, som satt där butter och sur vid andra ändan av bordet.

I detta brev berättade Amalia i enkla ordalag de skäl, som hade förmått henne att ändra tankar i fråga om hennes gosse. Hennes far hade träffats av nya olyckor, som fullständigt hade ruinerat honom. Hennes egen lilla inkomst var alltför liten för att ens sätta henne i stånd att underhålla föräldrarna och kunde icke förslå till att giva George den uppfostran, han hade rättighet att fordra. Så mycket hon än skulle komma att lida av skilsmässan från honom, skulle hon dock med Guds hjälp veta att bära det för gossens skull. Hon visste, att de personer, till vilka han nu flyttade, skulle göra allt för att göra honom lycklig. Hon beskrev hans sinnesart, sådan hon föreställde sig den: häftig och otålig vid tvång eller stränghet, men lätt att leda med godhet och ömhet. I ett postskriptum yrkade hon på att få ett skriftligt löfte om att få se gossen så ofta hon önskade — ty på andra villkor kunde hon icke skilja sig ifrån honom.

— Jaså, så att fru Stursk givit med sig till slut? sade gamle Osborne, då miss Osborne läste upp brevet för honom med en ivrig och darrande röst. Riktigt utsvulten, vasa? Hahaha! Jag visste att det skulle så gå! Han

202